Skylten på fasaden till kontorshuset i centrala Uppsala är diskret, och fram till nyligen fanns det inte ens en skylt. UMC, Uppsala Monitoring Centre, är en organisation som inte gör så mycket väsen av sig. Men här arbetar ett hundratal personer, och det är hit rapporter om misstänkta läkemedelsbiverkningar från hela världen skickas in för att analyseras.
I UMC:s databas finns nu nära sju miljoner rapporter, och det tillkommer ett par hundra tusen per år, säger chefen Marie Lindquist.
– Vi är rätt kända ute i världen, konstaterar hon. Däremot är vi ganska okända i Sverige.
Men så är UMC inte en svensk organisation utan en internationell – ett så kallat collaborating centre till Världshälsoorganisationen WHO. Vägen till Uppsala har inte varit rak, men det var Neurosedynkatastrofen som satte igång det hela, berättar Marie Lindquist:
– Den inträffade i flera länder samtidigt, och fick världen att komma till insikt om att man måste göra något. Man måste hitta något sätt att hantera uppföljningen av läkemedel när de väl släppts ut på marknaden.
– Ett antal länder hade börjat bygga upp nationella övervakningssystem, men det räckte inte. Handlar det om sällsynta biverkningar tar det för lång tid innan de syns. Har man en gemensam databas, kan man upptäcka dem tidigare.
1968 beslöt WHO att starta ett pilotprojekt, som till en början finansierades av USA och hade kontor utanför Washington. Tio länder deltog, bland dem Sverige. Projektet var framgångsrikt, och efter några år flyttades det till Genève för att bli ett permanent WHO-program.
Då, vid mitten av 1970-talet, fanns det emellertid starka krafter i WHO som ville ge organisationen en hårdare u-landsinriktning. Biverkningskontroll var bara en fråga för rika industriländer och därmed ointressant, ansåg de.
Hela övervakningsprogrammet hotades av nedläggning. Då erbjöd sig Sverige att finansiera verksamheten. Det accepterades, och 1978 kunde WHO-programmet flytta in i några kontorsrum i Socialstyrelsens läkemedelsavdelnings nya lokaler i Uppsala.
Svenska staten betalade lön för de tre farmaceuter som inledningsvis var anställda, och Socialstyrelsen hjälpte till med administration och kontorsservice.
I dag har UMC cirka 90 anställda, och ett tiotal konsulter. Men svenska staten behöver inte betala ett öre längre. Sedan mer än tio år är UMC helt självförsörjande, tack vare försäljning av uppgifter ur läkemedelsregistret och den medicinska terminologin till bland annat läkemedelsindustrin.
Antalet medlemsländer har vuxit och nu är drygt hundra länder medlemmar i programmet, samt ett antal associerade. Från de här länderna kommer elektroniska rapporter om misstänkta biverkningar, och de lagras på en server i Uppsala. Rapporterna kan vara skrivna av läkare, av farmaceuter eller anställda på läkemedelsföretag; på senare år har det också blivit vanligare med biverkningsrapporter skrivna av patienter.
Hur tillförlitliga är de?
– Jag ser vår verksamhet som ett slags signalspaning, säger Marie Lindquist. Spontana rapporter om biverkningar är ofta den första signalen att något kan vara fel. Men det är förstås mycket information som saknas. Finns det en misstanke, får man gå vidare och inhämta mera data.
– Extra svårt är det om den misstänkta biverkan samtidigt är en vanlig sjukdom. Stämde det att Vioxx ökade risken för stroke och hjärtinfarkt? I fall som detta krävs en stor epidemiologisk studie för att reda ut begreppen.
Neurosedynet, däremot, hade varit enklare. Där handlade det om en mycket ovanlig missbildning, och då är det lättare att se en ökning. Marie Lindquist håller med Barbro Westerholm om att Neurosedynets farlighet skulle ha uppdagats ett och ett halvt år tidigare, om dagens övervakningssystem hade funnits då.
Klassiska biverkningar förblir grunden i UMC:s arbete. Men i år har man publicerat pilotstudier på metoder som skulle kunna bredda verksamheten till några angränsande områden: att spåra förfalskade läkemedel och att upptäcka utbrott av antibiotikaresistens.
Marie Lindquist, chef för Uppsala Monitoring Centre, UMC, tillsammans med en del av personalen. Här samlar man in rapporter från hela världen om misstänkta läkemedelsbiverkningar. Foto: Mikael Wallerstedt
