Synen på olycksfall inom exempelvis industrin eller trafiken har utvecklats från att skylla på ödet till att lägga skulden på enskilda individer. Först på 1990-talet har man börjat tänka i system, och den moderna olycksfallsforskningen har lett till stora framgångar i att förebygga olyckor.
Nu vill Jan Beskow se en motsvarande utveckling för suicidpreventionen:
– I dag dör omkring 1 500 personer per år i självmord i Sverige, i hela världen omkring en miljon människor per år. Många tror fortfarande på ödet, och sjukvården är fixerad vid individperspektivet. Tiden är mogen att ta steget till ett systemtänkande.
Det går inte att hitta en enda orsak till ett suicid, underströk han. Ofta finns en depression i botten, men det växlar snabbt hur självmordsnära en person är. I hälften av fallen är tiden mellan det slutliga beslutet och handlingen mindre än tio minuter. Och under den tiden är personen nästan alltid ensam.
Tar man hjälp av ett olycksfallsperspektiv finns det mycket att göra för att förebygga suicid, sade Jan Beskow:
– Tillsammans med patienten kan man göra upp en individuell suicidriskskala, där högre risker kopplas till coping-strategier. Då finns det en alternativ handling, till exempel att ta kontakt med en anhörig eller någon inom vården, under de kritiska perioderna.
– Patienten kan även tränas i att bli uppmärksam på när självmordsimpulserna blir starkare, och veta vad han eller hon ska göra då. Suicidrisk är också mer platsberoende än vad vi tidigare förstått. Då kan man ta reda på om risken för en viss person är förknippad med en viss plats.
»Tiden är mogen att ta steget till ett systemtänkande för suicidprevention«, säger Jan Beskow. Foto: Göran Segeholm
