Grundregeln är att vuxna personer betraktas som beslutskompetenta om det inte finns särskilda skäl, förklarade Elisabeth Rynning, professor i medicinsk rätt vid Uppsala universitet.
Men det finns inga klara kriterier lagreglerade för vad som är särskilda skäl, inte heller för vem som ska bestämma när patienten inte kan göra det själv. Närstående ska informeras, men de har ingen rätt att bestämma åt patienten.
Det här handlar om stora patientgrupper, och det oreglerade tillståndet ställer till stora problem i vården. 2004 lade Ställföreträdarutredningen fram ett betänkande, men det har inte lett fram till något lagförslag. Samma sak hände med ett annat utredningsförslag, från 2006, som skulle reglera situationen för dementa.
Nu trycker olika organisationer på för att få till stånd en reglering, och Elisabeth Rynning tror att en ny utredning kommer att tillsättas nästa år. Hon ser brister i de tidigare utredningarnas förslag men tycker ändå Sverige varit alltför försiktigt:
– Alla andra nordiska länder har lagstiftat om detta. En del är inte så bra, men man har försökt. I Sverige har det bästa blivit det godas fiende.
En märklig effekt av denna situation är att Sverige inte kunnat ansluta sig till Europakonventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin, som nu undertecknats av 28 stater:
– Det är inte för att regeringen inte vill utan för att Sverige inte lever upp till minikraven, sade Elisabeth Rynning. Konventionen kräver nämligen att det finns ett system som reglerar ställföreträdande beslutsfattande.