Tio månader gamle Vidar sitter i mamma Sagas knä i ett av försöksrummen på Spädbarnslabbet, en del av psykologiska institutionen vid Uppsala universitet. Han har just fått ett brett pannband runt huvudet, innanför vilket man stuckit in ett par optiska sensorer. Det hela fixeras med ett elastiskt band runt hjässan och ett annat under hakan.
På bordet framför Vidar finns en enkel anordning bestående av en plåtburk och en ränna i trä. Längst uppe i rännan ligger en helt vanlig pingisboll. I slumpvis ordning kommer försöksledaren Therese Ekberg, doktorand i psykologi, att antingen låta bollen rulla ned i burken av sig själv med hjälp av en dold utlösningsmekanism, själv flytta bollen från rännan ned i burken eller försöka förmå Vidar att göra detsamma.
Studien är planerad att omfatta ca 200 barn i åldern 10–18 månader. Både barn som utvecklas normalt, som Vidar, och småsyskon till barn med autism kommer att undersökas. Det man är intresserad av är att se hur nervaktiviteten påverkas under de skilda momenten i hjärnans ventrala premotorkortex, ett område vars funktion bland annat är att planera handlingar. Utrustningen som Vidar har på huvudet är en så kallad NIRS (near-infrared spectroscopy), som mäter hur mycket infrarött ljus som absorberas av hjärnbarken i våglängder alldeles intill synligt ljus. Eftersom blod till skillnad från hjärnvävnad absorberar sådant ljus, och eftersom blodflödet ökar när den neurala aktiviteten ökar, kan man följa hur aktiviteten i olika delar av hjärnan förändras.
När barnen ser pingisbollen röra sig av sig själv förväntar man sig ingen ökad aktivitet – det finns ju normalt ingen anledning att aktivera motoriska områden i det läget. Lika klart är att man borde kunna se ökad aktivitet när barnen själva flyttar bollen, eftersom de då behöver ta i anspråk motoriska funktioner.
Frågan är vad som händer när barnen får se en annan person flytta bollen. För tjugo år sedan hade de flesta forskare antagligen gissat på inget alls. Varför skulle aktiviteten öka i ett motoriskt centrum när man betraktar en annan människa? Men nu vet man att ventrala premotorkortex är ett av de områden som innehåller spegelneuron, nervceller som signalerar både när man utför en handling och när man ser någon annan utföra den.
Det mesta av forskningen om spegelneuronen och deras eventuella koppling till förmågor som empati, imitation och förståelse har dock gjorts på vuxna.
– Det har gjorts ganska lite forskning på barn. Vi vill se hur spegelneuroner fungerar hos barn, när de börjar fungera och om barnen måste ha lärt sig utföra handlingen först, säger Therese Ekberg.
2011 kunde forskarna vid psykologiska institutionen i Uppsala som några bland de första i världen presentera neurologisk evidens för att spegelneuron är aktiva redan hos små barn [1]. Studien byggde på iakttagelsen att merparten av spegelneuronen kodar in målet med handlingen snarare än själva handlingen (se artikel på nästa uppslag) sade man att responsen i premotoriska områden i hjärnbarken hos åtta månader gamla bebisar var starkare när barnen iakttog en rörelse i en kontext som antydde ett syfte än när de såg samma rörelse i ett mållöst sammanhang.
Stämmer de resultaten bör man alltså hos Vidar och andra barn som utvecklas normalt kunna se en ökad aktivitet i det undersökta området även när de ser någon annan flytta bollen. Men denna gång vill man alltså gå vidare och även undersöka ett hundratal syskon till barn med autism. Autism och autismspektrumstörningar kännetecknas bland annat av nedsatt förmåga att kommunicera och interagera med andra människor – just sådana förmågor som kopplas till spegelneuron. Snart efter att de upptäcktes lanserades därför hypotesen att bristande funktion hos spegelneuron skulle vara en mekanism bakom autism och autismspektrumstörningar.
Hypotesen har fått namnet »broken mirror« – brusten spegel.
– En hypotes med spegelneuron är att när man ser en annan person göra något aktiveras det egna motoriska systemet, vilket underlättar förståelsen av andras handlingar. Barn med autism har svårt att förstå syftet med andras handlingar, och spegelneuronen kan vara en mekanism som kopplar ihop, säger Claes von Hofsten, professor i psykologi vid Uppsala universitet och Oslo universitet.
Att man undersöker syskon till autistiska barn beror på att man inte kan ställa autismdiagnos på så små barn.
– Det är först vid två–tre års ålder som man kan diagnostisera autism. Samtidigt finns det en kraftig genetisk komponent i autism. Prevalensen bland syskon till barn med autism är 20 procent, att jämföra med 1 procent bland alla barn. Det betyder att vi kan förvänta oss att ett antal av de hundra barnen kommer att utveckla autism, och då kan vi se vad som är speciellt med dem, säger Claes von Hofsten.
Men att hitta tillräckligt många barn för att få signifikanta resultat är förstås
en utmaning. Därför är studien planerad att pågå under så lång tid som 2,5 år.
– Vi skickar brev till alla nyblivna föräldrar i Uppsala och talar om att vi finns och frågar om de vill delta i vår forskning med sina barn. Det finns ett stort intresse för att vara med, men det är ändå en väldigt stor satsning att få in så många som 100 syskon till barn med autism, det går inte så fort framåt som man skulle vilja, säger Pär Nyström, forskare vid psykologiska institutionen.
Och det finns även annat som kan ställa till det.
– Vi vet inte hur bra det kommer att gå att testa de här barnen eftersom de gärna vill ha strikta rutiner.
Om försöket fungerar och det faktiskt visar sig att det finns en skillnad i hur spegelneuronsystemet aktiveras vid den aktuella åldern mellan barn som utvecklas typiskt och barn som senare utvecklar autism, skulle det kunna bli en markör för tidig diagnos och därmed tidiga insatser i form av anpassade träningsprogram.
Med det betyder inte att man funnit mer än ännu en liten pusselbit bakom det komplexa fenomen som autism utgör, säger Pär Nyström.
– Autism är en väldigt heterogen sjukdom där hela hjärnan är inblandad, och vi är inte alls på det klara med hur allt hänger ihop.
Blodtillströmningen når sitt maximum fem–tio sekunder efter nervcellernas aktivitetstopp. Därför kan signalen störas om barnen rör på sig. Ett effektivt knep för att få Vidar och de andra barnen att sitta still är att blåsa såpbubblor efter varje moment för att fånga deras uppmärksamhet. Foto: Johan Wahlgren
