Under 2010–2011 fick samtliga landets akutsjukhus besök från Arbetsmiljöverket. Satsningen är en följd av att man inte sett någon minskning av problemen med överbeläggningar, trots att myndigheten under flera år ökat trycket på vårdgivarna genom skärpta krav och höjda vitesbelopp.
– Kraven har landat längst ute i ledet på den enskilda avdelningen där vi har gjort inspektionen. Vi ville lyfta frågan till dem som har mandat att fatta beslut som påverkar personalens arbetsmiljö, det vill säga landstingspolitiker och de högsta cheferna på sjukhusen, säger Pernilla Niia, samordningsansvarig för den nationella tillsynen.
Den dystra, men för få sjukhusanställda överraskande, slutsatsen i den rapport som Arbetsmiljöverket nu presenterar är att det råder kroniskt överbeläggningstillstånd i hela landet. Av de 60 sjukhus som inspekterades var det bara sex som inte fick några krav på sig att åtgärda arbetsmiljöproblem kopplade till överbeläggningar. Värst drabbade tenderar sjukhusen i större städer att vara.
– Det är så pass accepterat och har pågått under så lång tid att alla uppfattar det som ett normaltillstånd. Det leder till stress hos personalen och en stark oro för att göra fel, eftersom det kan få så stora konsekvenser. Vi ser att en hel del anställda går ned i arbetstid för att orka med jobbet, något som både den enskilde och samhället förlorar på, säger Pernilla Niia.
Statistik som Arbetsmiljöverket tagit fram tyder på att de grupper som drabbas mest av ohälsa på grund av överbeläggningar är undersköterskor och sjuksköterskor. Men även läkares arbetsmiljö påverkas negativt.
– Vi ser att läkarna har en väldigt splittrad tillvaro när man har patienter på flera olika avdelningar. Man har svårt att hinna med att utföra sitt arbete på ett bra sätt med det höga ansvar man har.
Samtidigt står läkarna, enligt Pernilla Niia, på många ställen vid sidan av det arbetsmiljöarbete som pågår ute på avdelningarna och deltar inte alltid i diskussionerna, något som hon ser som ett problem.
– Det kan vara en försvårande faktor att man inte har alla personalkategorier med sig i det här arbetet. Det kan ju finnas en risk att man ställer personalgrupper mot varandra i stället för att lösa problemen. Men det finns goda exempel där samtliga personalkategorier tillsammans med arbetsgivarna arbetat målmedvetet för en bättre arbetsmiljö, exempelvis i Kristianstad, och där har man kommit väldigt långt, säger Pernilla Niia.
I några fall har tillsynen lett till att Arbetsmiljöverket krävt att arbetsgivarna genomför systematiska utredningar av de psykosociala arbetsmiljöriskerna och undersöker om resurserna är anpassade till den verksamhet man bedriver. Men det vanligaste kravet som riktats mot sjukhusen är att man ska upprätta rutiner för att bedöma risken för arbetstagarnas hälsa varje gång överbeläggningar uppstår.
På vilket sätt är man hjälpt av att konstatera att det är en risk? Man måste ju ändå ta hand om patienten?
– Ja, det är den rävsax man sitter i, och det är därför vi menar att det är en politisk fråga att hantera så att sjukhusen har möjlighet att ta hand om variationer i patientantal utan att riskera personalens hälsa.
Under tiden som projektet pågått har larmen om överbeläggningar fortsatt att strömma in. Och runt om i landet aviseras minskningar av vårdplatserna till följd av besparingskrav.
Förhoppningen var väl att ni skulle se en förbättring. Har projektet misslyckats?
– Det är svårt att säga om man lyckats eller inte. Vi tycker att vi ser en förändring i att frågan lyfts till en högre beslutsnivå och att man från sjukhusledningarna börjat vidta åtgärder. Vi har sett en del ombyggnationer, en del personalökningar och att man inte drar ned lika mycket på sommaren. Det finns en vilja, men mycket återstår, säger Pernilla Niia, som menar att det i grunden handlar om en kvalitetsfråga.
– Vi tycker att det är svårt att tala om kvalitet i vården om man inte har grundförutsättningarna i form av lokaler och personal som fungerar bra.
