För ett halvt decennium sedan slog läkaren Marie Köh­ler larm om Mosippan i Malmös utkant i Kirseberg, ett bostadsområde för nyanlända, hemlösa barnfamiljer. Barackerna kom att bli en riksangelägenhet – i press beskrivet som »en dumpningsplats för samhällets utstötta«, en kombinerad flyktingförläggning och placering för dem som misskött ett vanligt boende.
Mosippan blev en väckarklocka vad gäller samhällelig omsorgssvikt, säger Marie Köhler:
– Under ett år skickade jag in ett 60-tal anmälningar på grund av barn som for illa till de sociala myndigheterna. Och i dag ser jag ännu mer till varje enskilt barns rättighet. Som kommissionär är jag moraliskt och etiskt skyldig att driva barnrättighetsperspektivet.
Marie Köhler framhåller att om inte föräldrarna mår bra så mår inte heller barnen bra.
– Det finns folk som vill reducera marginaliserade vuxna och deras barns behov till att »de är bara förtrödna« – skånskt uttryck för avundsjuka – »för att de inte har en fin mobil«. Men då har man inte förstått ett dugg, hävdar Marie Köhler och hänvisar till sin husgud, professor Michael Marmot och hans forskning: »Statussyndromet: hur vår sociala position påverkar hälsan och livslängden«.
– Läs den, uppmanar hon.

Marie Köhler arbetade inom slutenvården i Lund när hon fick ett vikariat som barnhälsovårdsöverläkare i Malmö.
– Det blev tydligt för mig att Lund och Malmö är skilda världar. Toleransen för vilka omständigheter som barn lever under innan man som läkare till exempel gör en anmälan till sociala myndigheter ligger på helt olika nivåer. Det sög till i magen på mig när jag kände hur min egen ribba riskerade att flytta på sig, när jag blev varse villkoren i Malmö. Hur många ­Zlatan finns det som inte kommer med i fotbollsklubben?

Den bokaktuella fotbollsstjärnan skildrar en tuff uppväxt i Rosengård. Fotbollen blev räddningen i hans liv. I dag lever 61 procent av barnen i Rosengård i fattiga familjer, där fattigdomen kan synas i att statuskläder är viktiga men att man inte har råd med ett par ordentliga vinterkängor.
– Man har inte pengar till fritidsaktiviteter som idrott, kan aldrig resa på semester och saknar en hel del av den moderna teknologi som många andra barn och ungdomar tar för given.
Hur är kunskapen i läkarkollektivet om barns olika förutsättningar?
– Med sammanslagningen av sjukhusen i Malmö och Lund tror jag att det finns fler läkare som delar tjänster. Men jag vet inte hur man som läkare etiskt hanterar att villkoren skiljer sig åt mellan Malmö och Lund, och var man lägger ribban för på vilka livsvillkor man som läkare ska reagera.
Vad hoppas du konkret få ut av kommissionen när det gäller barns villkor?
– Att sprida och förankra kunskap om hur hälsan påverkas av sociala faktorer, och det är ett enormt arbete. Jag tror att många inom hälso- och sjukvård tänker »bara lite mer resurser till oss inom vården så blir allt bra«. Men många bestämningsfaktorer för hälsa vet vi ligger utanför kropp och genetik.

Malmökommissionen lyfter fram forskning som visar att barns kognitiva förmåga stimuleras eller släcks utifrån social miljö (se studier från The Marmot Review 2010 på Malmö­kommissionens webbplats). Likaså lyfts förebyggande insatser fram, som god mödra- och barnhälsovård, liksom att boende, förskola och skola spelar en central roll i barns och senare vuxnas hälsa.
– Vi vet allt om det, nu handlar det om prioriteringar och att göra något åt det, citerar Marie Köhler Michael Marmot. Hon gör en armrörelse mot fönsteralkoven. Där utanför fönstret, bortom fotografiet av de fem egna barnen – uppenbarligen fotograferade vid firandet av studentexamen för ett av syskonen – ligger Flensburgska sjukhuset.
Det var i Malmö som Johan Cronquist, en stark eldsjäl och läkare, startade sin mission för ett sjukhus för spädbarn. Han fick kämpa för att även spädbarn skulle kunna få kvalificerad sjukvård. 1913 stod Flensburgska barnsjukhuset färdigt.

Ett sekel senare finns det läkare som kämpar för att alla barn ska få en chans att gå ut grundskolan med godkända betyg – för att ha en chans i kunskapssamhället. En mycket hög andel Malmöungdomar lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasieskola.
»Elevernas möjligheter till goda skolresultat, oberoende av hemförhållanden, är allvarligt åsidosatt i Malmös kommunala skolor«, skrev Skolinspektionen i ett utlåtande i höstas efter att 2010–2011 ha gått igenom alla skolor och övriga utbildningsverksamheter i Malmö kommun.
Endast 60 procent av Malmös elever i årskurs 9 gick i våras ut grundskolan med godkända betyg i alla ämnen (motsvarande andel för hela riket är enligt Skolverket 77,3 procent). Och skillnaden i resultat mellan olika skolor är enorm: Siffran för olika skolor runt om i kommunen varierar, från 16 till 96 procent, konstaterar Skolinspektionen.


»Som kommissionär är jag moraliskt och etiskt skyldig att driva barnrättighetsperspektivet«, säger Marie Köhler, barnläkare och verksamhetschef för Kunskapscentrum för barnhälsovård i Region Skåne. Foto: Pontus Tideman