På uppdrag av Socialstyrelsen, SBU, Läkemedelsverket och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) har Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi, CMT, vid Linköpings universitet utrett förutsättningarna för att skapa en nationell prioriteringskommitté i hälso- och sjukvården. Funktionen hos en sådan kommitté liknar till viss del funktionen hos den »behandlingsförmånsnämnd« som Läkarförbundet lanserat.
– Det ligger i frågan om en jämlik vård över landet att man jobbar med prioriteringar på en nationell nivå. I dag har vi SBU som ger en beskrivning av kunskapsläget och Socialstyrelsen som i sina nationella riktlinjer ger rekommendationer. Vad vi saknar är någon som sätter ned foten och som tar med prioriteringsaspekten, säger Per Carlsson vid CMT, ansvarig för studien.
Avsaknaden av ett system för in- och utmönstring av icke-farmakologiska sjukvårdsteknologier betyder att sådana teknologier kan införas både för sent och för tidigt, anser rapportförfattarna, som framhåller att det inte är principiellt motiverat att rutinerna för införande av exempelvis läkemedelsbehandling och kirurgiska metoder ska skilja sig åt.
– Det finns en efterfrågan, det knepiga är rollfördelningen mellan staten och landstingen. Vi har antytt en väg som man skulle kunna gå.
I en del andra länder finns nationella system för införande av icke-farmakologiska teknologier, och i rapporten har man analyserat i vilken mån motsvarande modeller skulle kunna tillämpas i Sverige. Eftersom budgetansvaret för medicinska teknologier i Sverige ligger på landstingen menar rapportförfattarna att kommittén bör drivas av staten tillsammans med landstingen.
– Vi har inspirerats av det norska prioriteringsrådet dit huvudmännen kan lyfta frågor där det är särskilt viktigt och angeläget att man gör likadant, säger Per Carlsson.
En knäckfråga är hur läkare, landsting eller andra intressenter ska ges incitament att lyfta teknologier till utvärdering, eftersom besluten kan få konsekvenser som slår mot egna intressen.