– Det är självfallet ingen nyhet för oss att det blir dyrare per utbildningsplats med undervisning på fler orter. Nu vet vi ungefär vilka belopp det handlar om och jag tycker det är rimligt att få igång en diskussion med staten om hur kostnader kontra utbildningsbehov ska lösas, säger Anders Bergh, dekanus vid Umeå universitets medicinska fakultet.
– Staten måste ha förståelse för att det blir dyrare när vi ska utbilda fler läkare och behöver förlägga delar av utbildningen till länssjukhusen.

En dellösning kan bli att öka antalet studenter på varje ort för att den vägen nyttja lärarresurserna bättre.
– Om vi får fler utbildningsplatser talar mycket för att en del av dessa kommer att hamna ute i regionen. Vår regionalisering sticker ju ut lite jämfört med övriga landet eftersom avstånden gör att vi behöver placera ut lärarna stationärt på de olika studieorterna.
Anders Bergh vill egentligen invänta en grundligare utvärdering av kvalitets­aspekterna, men menar ändå att erfarenheterna hittills är positiva:
– Det jag ser är ett lärande i mindre grupper som präglas av stor entusiasm och där studenterna får en klinisk träning av hög kvalitet. Jag ser också att många studenter söker sig tillbaka dit man har rötter, exempelvis norrbottningar som väljer Sunderbyn från termin sex.
– Det borgar för att studenterna fortsätter sin karriär där efter examen och att vi kommer att klara en viktig målsättning med satsningen – att den ska bidra till läkarförsörjningen i hela regionen.
En konsekvens av kostnaderna för regionaliseringen är att lärartätheten i Umeå minskat för den prekliniska delen av utbildningen.
– Det är bekymmersamt, konstaterar Emma Furberg, ordförande i Umeåavdelningen av Medicine studerandes förbund, MSF.
– Jag kan inte säga att kvaliteten blivit lägre, men det finns tecken på att saker inte görs lika grundligt som tidigare. Ett exempel är kursen professionell utveckling, där vi denna termin gick igenom HBT-kunskap via videolänk och inte som tidigare med föreläsare och utförliga gruppdiskussioner. Det kändes inte riktigt bra.
Emma Furberg är ändå i grunden positiv till regionaliseringen:
– Det finns egentligen inga alternativ då universitetssjukhuset inte är tillräckligt stort för att ta emot fler studenter. Men jag önskar att vi kunde få en ordentlig kartläggning av regionaliseringens konsekvenser och har motionerat om att MSF centralt ska driva den frågan.

Madeleine Liljegren, vice ordförande i MSF:s förbundsstyrelse, håller med om att regionaliseringsfrågan måste få större tyngd:
– Jag tycker framför allt att vi har en viktig uppgift i att bevaka och se till att studenterna får en god klinisk handledning på de nya orterna. Vi vet från våra årliga enkäter att det är den enskilt största framgångsfaktorn för en god utbildning.