Listan med läkemedel på datorskärmen stämmer inte. ST-läkaren i allmänmedicin, Katharina Schubertsson, scrollar upp och ned för att se om Panodilen finns med.
– Jag ser inte de läkemedel du pratar om. Jag får väl skriva ut den då, och att hon ska ha den klockan 11, säger den unga läkaren och noterar.

Det är tisdag förmiddag och »telefonrond« på Åsa vårdcentral, då Katharina Schubertsson ringer runt till sköterskorna på kommunens äldreboende för att checka de sjuka inför dagens besök. Sju­–åtta patienter finns med i dagens diskussion som handlar om allt från remisser om ortos till förändringar i läkemedelsdoser och misstänkt njursvikt.
Just i Kungsbacka kommun presenterades nyligen en rapport som visade att läkare inte alltid akut besökte sjuka på äldreboenden när kommunsköterskor larmade om hjälp. Katharina Schubertsson och hennes kollega distriktsläkaren Ina Dagis har särskilt ansvar för ett äldreboende, men ingen av dem ser några sådana problem i den egna verksamheten.
– Vi har en väldigt bra kontakt med sjuksköterskorna på boenden. Jag vet dock att det har förekommit några anmälningsärenden i kommunen när jourläkare inte har kommit när sköterskor ringt. Rapporten är viktig, men det vore bra att veta hur frekvent detta är med läkare som inte kommer, säger Ina Dagis.

Åsa vårdcentral är som en spegelbild av annan primärvård i landet: stort upptagningsområde, fulltecknade arbetsdagar, stress och tidvis svårigheter med att rekrytera distriktsläkare. Belastningen på vårdcentralerna angavs även som förklaring i kommunens rapport till varför läkarna inte hann med akuta besök.
Granskningen utfördes förra våren av Eva Franzén, Kungsbacka kommuns medicinskt ansvariga sjuksköters­ka (MAS), som frågade kommunsjuksköterskorna i vilken utsträckning primärvårdsläkare kunde besöka en brukare för en akut bedömning och ställa diagnos. Svaren visade att det kunde variera mycket mellan olika vårdcentraler; vissa läkare kunde komma direkt medan andra hade stora svårigheter att komma alls. När det gällde läkares hembesök och tillgänglighet på telefon under jourtid, var svaret mer nedslående. Det berodde, enligt sjuksköterskorna, på vilken läkare som arbetade. En del kom direkt, medan andra ifrågasatte om de behövde komma över huvud taget.
– Detta är inte bra för patientsäkerheten. Att läkare inte kommer när de kallas, för att de inte hinner, innebär att sjuksköterskorna får ta beslut själva. De har inte tillräcklig medicinsk kompetens, säger Eva Franzén, som inte kan säga hur frekvent problemet var.
– Det var mer ofta än bara ibland. Och det gällde mest akuta besök under jourtid.
Avsikten med rapporten är enligt henne att »få igång en dialog« mellan kommun och landsting om hur det kan bli bättre. Hon förstår helt och fullt att ekvationen inte går ihop för vårdcentralernas läkare.
– De är nedtyngda av jobb, de berättar hela tiden om hur kluvna de är mellan arbetsuppgifter.

Bokhyllan inne i Ina Dagis’ arbetsrum är fylld med gosedjur; lurviga nallar och tröstande dockor. Så kan en allmänläkares verktygslåda se ut, utöver stetoskop, öroninstrument och blodtrycksmanschett. Merparten av veckan handlar om att ta hand om den vanliga breda patientströmmen, men på tisdags- och torsdagsförmiddagar, sammanlagt 5,5 timmar per vecka, har de två läkarna ansvar för att åka ut till ett korttidsboende i området. Innan dess har de alltid resonerat med sköterskorna om vad och vem av de sjuka som ska komma först.
– Det är klart att vi får prioritera. Om du har fem patienter där alla kräver besök får du ibland diskutera dig fram vem vi ska ta, säger Ina Dagis.
Och läkarna finns alltid till hands, ett telefonsamtal bort.
– De kan alltid ringa oss på vårdcentralen eller mobilerna, som vi har på hela dagen. De ringer också på min privata mobil. Om vi då sitter med en patient svarar vi och säger att vi ringer upp så fort vi är klara, säger Katharina Schubertsson medan kollegan snabbt fyller i:
– De vill kunna nå en doktor inom 30 minuter, vilket kan vara svårt om man sitter med ett besök. Oftast kommer man överens med sköters­kan om när man kan återkomma i saken, vi kan sällan åka direkt. Händer det något allvarligt som till exempel akuta allvarliga psykiska tillstånd och oväntade dödsfall har vårdcentralen uppdraget att åka akut. Den läkare som lättast kan frigöras får i så fall åka, säger Ina Dagis.

I avtalet Vårdval Halland beskrivs landstingets ansvar med några meningar om »god tillgänglighet på läkare« och »oplanerat behov av medicinsk bedömning, konsultation under dag- och jourtid och planerade läkarinsatser«. Det står också att kommunsköterskan ska kunna nå läkare »dygnet runt inom högst 30 minuter«.
Även om det står så i avtalet – är det hållbart med så kort tid, Eva Franzén?
– Ja, det tycker jag är rimligt.

Läkarna vid Åsa vårdcentral ser dock vissa svårigheter i kommunikationen med äldreboenden. Ibland är vårdpersonalens anteckningar så oklara kring den sjuke att det blir svårt att tolka och följa upp. Andra gånger finns det glapp mellan kommunens och vårdcentralens noteringar. Därtill kan personalens språkbruk om exempelvis ett symtom vara missvisande och beskrivas som en diagnos som sedan förs ned i journalanteckningarna, menar Ina Dagis:
– Det har funnits flera gånger när personal meddelar att en patient har fått en TIA-attack, som kan vara en förvarning för en stroke, men det är inte alls tal om det. Patienten har varit kortvarigt frånvarande helt utan fokala symtom en stund eller hängt med mungipan, menar Katharina Schubertsson, som förklarar att samma sak kan gälla personalens larm om »generella kramper« som kan bero på ångest eller vara tecken på progredierande hjärnskada.

Det har blivit dags för Katharina Schubertsson att göra ett par besök på Löftagårdens äldreboende som ligger några kilometer längre söderut. Bland annat hos Ann-Mari Eriksson, vars ortos har gett smärta.
– Hur går det, hur mår du?
– Nja, det går bra, men det är lite ömt där, säger Ann-Mari Eriksson och pekar på plastmodulen som smiter åt längs benet.
Medan läkaren påtalar att hon har god funktion, men måste spänna åt ortosen mer, antecknar distriktssjuksköterskan Stina Lind-Östman i bakgrunden i den gula Hemdok-pärmen. Besöket tar slut efter femton minuter. Att kommunen har ett dokumentationssystem och landstinget ett annat är en stor nackdel.
– Vi kan inte se vad den and­ra skriver. Det är dumt, menar Stina Lind-Östman, som tycker att samarbetet med läkarna i Åsa fungerar mycket bra.
– De kommer när man kall­ar. Vid något tillfälle kanske vi inte når dem eller så har de inte tid att komma, men då löser vi det sedan.

Dagen närmar sig lunchtid för läkarna på Åsa vårdcentral, men eftermiddagen innebär inga mottagningsbesök. I stället ska de åka på ett utbildningsmöte i landstinget om den öppna barnpsykiatrin och om gränsdragningen gentemot primärvården.
Ännu en arbetsuppgift kan komma att läggas ovanpå de andra för primärvårdsläkarna.