Alla som var i tjänst på barnintensivvårdsavdelningen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus den 20 september 2008, dagen då intensivvården avslutades och flickan avled, blev under våren och sommaren 2009 förhörda av polisen. Även den intensivvårdssjuksköterska som senare vittnade i rättegången ingick i gruppen. Hon hade, precis som de flesta andra som förhördes om flickans sista dag i livet, emellertid inte varit inblandad i vården av flickan just den dagen.
– Jag fick frågor om vad som hände den 20 september, om jag hade hand om [flickan, red anm.] den dagen och om jag hade haft hand om [flickan, red:s anm] tidigare, säger intensivvårdssjuksköterskan.
Hon säger att hon vid det förhöret inte hade någon tanke på att den vård av flickan som hon deltagit i den 12 september skulle kunna vara intressant i utredningen.
– Nej, jag trodde i min naivitet att åklagaren och förhörsledarna hade läst igenom journalen och alla anteckningar från [flickans, red:s anm] sista tid i livet. Med tanke på att jag blev kallad till förhör bara angående den 20 september så tänkte jag inte på att min anteckning från den 12:e skulle vara någon big deal i det hela.
Sedan hände ingenting förrän i september 2009 då narkosläkarens försvarsadvokat Björn Hurtig kontaktade intensivvårdssjuksköterskan och frågade om hon kunde tänka sig att vittna om att hon varit med i vården av flickan den 12 september och spätt tiopental på ordination av en läkare. Det var emellertid inte intensivvårdssjuksköterskan själv som administrerade läkemedlet, utan tiopentalet ska ha givits vid två tillfällen av två olika läkare, dels vid en intubering inför en DT-undersökning, dels vid ett tubstopp. Ordinationen journalfördes aldrig av läkaren, trots att sköterskan säger att hon flera gånger påminde honom.
– När Björn Hurtig hörde av sig visade det sig att ingen hade tittat på alltihop förrän han satte sig med sin klient och började gå igenom förloppet dag för dag. Om jag vore åklagare skulle jag ha satt mig och läst hela journalen innan jag började kalla folk till förhör från första början.
Trots att det så småningom skulle visa sig att vittnesmålet om just den 12 september blev ett av rättegångens viktigaste (se Rättegången dag 4), blev intensivvårdssjuksköterskan inte kallad till förhör hos polisen om saken förrän ett år efter att Björn Hurtig först ringde upp henne.
Intensivvårdssjuksköterskan säger att hon under det året saknade stöd från arbetsgivaren trots att det var känt att hon blivit kontaktad av försvarsadvokaten och så småningom skulle förhöras igen av polisen.
– Jadå, arbetsgivaren visste om det. Men jag blev inte kallad på något möte över huvud taget med sjukhusledningen, divisionsledningen eller chefsläkaren. Det fanns inget intresse från deras sida av att veta vad jag visste och vad jag hade sett rörande [läkaren som hon arbetade tillsammans med den 12 september 2008, red:s anm] och alla journalanteckningar som var i den vevan. Det fanns inget intresse för att ta reda på vad som hade hänt eller hur det såg ut.
Då och då under året dök det upp situationer när hon skulle jobba tillsammans med den läkare hon också arbetade med den 12 september 2008, den dag som hennes vittnesmål gällde. Intensivvårdssjuksköterskan säger att hon förhöll sig professionell och på så sätt kunde fortsätta jobba tillsammans med honom.
Såvitt hon vet fick också läkaren frågan om han var beredd att vittna, men så blev det alltså inte. Från förundersökningsprotokollet framgår att ingen annan än intensivvårdssjuksköterskan har förhörts specifikt angående just den 12 september.
Inte heller blev hon särskilt berörd av situationer då hon behövde hantera tiopental.
Tre veckor efter rättegångens sista dag i höstas föll domen (se Narkosläkaren frikänd). Åtalet ogillades, narkosläkaren friades. Av domskälen framgår att domstolen satt tilltro till intensivvårdssjuksköterskans vittnesmål och utifrån det anser att det är klarlagt att flickan fick tiopental vid de två tillfällen som vittnesmålet gällde, trots att detta inte finns dokumenterat i journalen.
Intensivvårdssjuksköterskan är både kritisk till och besviken på hur representanter för Karolinska universitetssjukhuset och Astrid Lindgrens barnsjukhus ställde sig till de uppgifter om bristande dokumentation som framkom under rättegången och som domstolen ansett vara tillförlitliga, i synnerhet utifrån hennes eget vittnesmål.
I en TT-artikel som publicerades i flera tidningar, bland annat Svenska Dagbladet den 21 oktober 2011, intervjuas divisionschefen för Astrid Lindgrens barnsjukhus, Barbro Fridén, och en av chefläkarna vid Karolinska universitetssjukhuset, Stefan Engqvist, se Svd.se: KS kan inte förklara journalbrist. Båda konstaterar att det enligt tingsrätten inte går att utesluta att flickan har fått tiopental vid tidigare vårdtillfällen. Ingen av de intervjuade kan förklara varför det inte finns journalfört, men Stefan Engqvist säger att om det är så att tiopental inte finns journalfört så måste de nu titta på det.
– Där står mina före detta chefer som inte har brytt sig att ta reda på vad jag har att säga och inte har velat ha någon som helst kontakt under två år och sju månader och säger i en intervju i Svenska Dagbladet att om det är så här. Det kändes. Här anses jag ha hög tillförlitlighet av tingsrätten, jag har vittnat under ed och suttit i x antal polisförhör och talat om det. Och där sitter människor från Karolinska och säger om.
Intensivvårdssjuksköterskan säger att det som sas i intervjun fick henne att känna sig kränkt.
Efter rättegången har dock både sjuksköterskor, läkare och andra sagt till intensivvårdssjuksköterskan att det var starkt gjort att vittna.
– Jag tror inte att jag har fått några elaka eller nedvärderande kommentarer alls. Men jag vet att det på barnintensiven höjdes röster som menade att i dag är det inte så här. Men vittnesmålet gällde ju den här veckan 2008. Att det inte ser ut så i dag, det kanske är tack vare den här veckan 2008, att ni inte är där i dag.
Men hon säger också att hon inte fått några direkta kommentarer alls från sina forna arbetskamrater eller arbetsgivare.
– Det är ingen som har kontaktat mig från barnintensiven, inga chefer, ingenting. Ingen tog kontakt från Karolinska över huvud taget under hela rättegången eller innan heller och inte efteråt.
Alla kontakter hon hade med sin arbetsgivare i ärendet togs på hennes eget initiativ, menar intensivvårdssjuksköterskan.
Däremot har hon hela tiden haft kontakt med narkosläkaren.
– Vi har kunnat stötta varandra. Jag kan inte säga att vi har suttit i samma båt, för det har vi inte. För [narkosläkaren, red:s anm] har suttit i sin egen båt med sin egen kamp, sin egen förtvivlan och sitt eget helvete. Men vi har stöttat varandra, det har vi.
I förra veckan anmälde narkosläkaren Karolinska universitetssjukhuset/Astrid Lindgrens barnsjukhus till Socialstyrelsen, bland annat med anledning av de journalföringsbrister som hon menar fick till följd att hon misstänktes och åtalades för dråp (se Narkosläkaren anmäler barnsjukhuset). Till anmälan finns brev bilagda från chefläkaren som hävdar att man nu utrett saken och kan bekräfta att tiopental sannolikt har givits flickan vid fyra tillfällen under tre dagar utan att det förts in i journalen (se Chefläkaren bekräftar brister i journalföringen).
– Under den här utredningen som Karolinska har fört sedan domen föll fram till i dag är det ingen som har kontaktat mig. Ingen har pratat med den människan som kanske vet någonting.
– De sätter ut mig och [narkosläkaren, red:s anm] i kylan. Ordentligt.
Intensivvårdssjuksköterskan tror att det är Karolinskas goda anseende som står på spel, något som också framförs av narkosläkaren i hennes anmälan till Socialstyrelsen.
– Skulle vi börja med journalgranskningar skulle det vara som ett garnnystan, allting skulle nystas upp, och då står de där, säger intensivvårdssjuksköterskan.
Samtidigt tillstår hon att det nu antagligen har gått för lång tid för att man ska kunna få några fler svar.
– Men de borde åtminstone lyssnat på vad jag har att säga.
Intensivvårdssjuksköterskan slutade på ALB våren 2010 och arbetar inte längre inom Karolinska universitetssjukhuset.
– Jag orkade inte vara kvar. Jag sa upp mig i mars 2010 och slutade i maj.
Hon hävdar att Astrid Lindgrens barnsjukhus under den tid hon jobbade kvar inte vidtog några åtgärder för att komma till rätta med bristerna i journalföringen.
I samband med att hon fick kännedom om föräldrarnas anmälan till Socialstyrelsen (se Föräldrarna anmäler barnsjukhuset) har sjuksköterskan via sitt fackförbund sökt kontakt med Karolinska universitetssjukhuset och Astrid Lindgrens barnsjukhus igen. Enligt sjuksköterskan var företrädare för sjukhuset inte intresserade av någon dialog i ärendet nu heller.
Sjukhusledningen vill inte kommentera sjuksköterskans berättelse utan avvaktar Socialstyrelsens ställningstagande till både föräldrarnas och narkosläkarens anmälningar. Det hälsar Karolinska universitetssjukhusets presschef Klas Östman.
