Kommunikatör i dubbla roller

Läkartidningen träffar Anders W Jonsson under ett jourpass på barnkliniken på Gävle sjukhus. Intervjun, som genomförs i ett smalt rum som är något slags kombination av förråd och kontor, avbryts flera gånger av personsökarens pip. Trots det späckade schemat – sorgfälligt redovisat på den egna bloggen – kränger Centerpartiets vice ordförande en helg i månaden på sig bussarongen för att tjänstgöra på det sjukhus där han arbetat sedan 1990.
Det finns två skäl till beslutet att inte släppa kontakten med kliniken, förklarar han.
– Det ena är att jag inte tänker vara kvar i politiken till dess jag går i pension, utan tänker återvända till mitt yrke. Och skulle jag vara borta från den akuta pediatriken under 8–12 år skulle jag aldrig våga sätta på mig de här igen, säger han och pekar på personsökarna han har liggande på bordet intill sig.
– Sedan tycker jag att politiken är vansinnigt rolig nu, men det kan komma en dag då jag känner att det inte längre är roligt att åka till Stockholm, och då vill jag kunna bryta min tjänstledighet och komma tillbaka hit.
Som en bonus får han dessutom, tack vare den regelbundna kontakten med personal, föräldrar, barn och kollegor, erfarenheter som är svåra att skaffa sig i riksdagshuset.
– Jag får en väldigt god insikt i människors vardag. När en del moderata riksdagsmän säger att fattiga barn finns bara i Afrika, då säger jag »Nej, de finns i Gävle också, för jag möter dem när jag är jour på sjukhuset«.

Anders W Jonsson är inte den enda barnläkare som nått en samhällelig topposition. Bland hans specialitetskollegor återfinns såväl en universitetsrektor som chefen för landets största sjukhus. Här skulle en statistiker säkert invända något om slumpeffekter. Själv tror Anders W Jonsson inte att det är en tillfällighet att just barnläkare ofta är framgångsrika ledare.
– Barnmedicin är en extrem del av läkarprofessionen där du hela tiden är beroende av att kunna kommunicera och vara pedagogisk. Vuxna gör ofta som du säger, men det gör inte 14-åringen eller 6-åringen, utan du måste förklara på ett helt annat sätt. Jag tror att det är egenskaper som är viktiga i olika ledarroller också, även där handlar det om att få med sig folk.

Att Anders W Jonsson nått sin nuvarande position som vice partiledare, gruppledare i riksdagen och – så sent som förra hösten – kandidat att ta över partiledarskapet, kan han till stor del tacka tidigare Centerledaren Maud Olofsson för. Det var hon som efter alliansens valseger 2006 fick Anders W Jonsson, som varit centerpartist sedan tonåren och kommunpolitiker i Gävle sedan början av 1990-talet, att lämna jobbet som verksamhetschef för barnkliniken och ta plats som Centerns representant i statsrådsberedningen med ansvar för socialpolitiken.
En av de reformer som bär hans tydliga signatur är vårdvalet. Reformen ingick inte i alliansöverenskommelsen inför valet utan syddes ihop av Anders W Jonsson och hans kollegor på statsrådsberedningen. Så det är kanske inte förvånande att han i dag, två och ett halvt år efter införandet, beskriver vårdvalet som en »otrolig framgångssaga«.
– Primärvården i Sverige har haft väldigt dåligt rykte, men man kan se – efter införandet av vårdvalet – att människors förtroende för primärvården ökar för varje år.
Har den medicinska kvaliteten blivit bättre?
– Det är väldigt svårt att mäta eftersom vi har så dåliga kvalitetsregister i primärvården. Samtidigt kan jag inte se hur ökad tillgänglighet och nöjdare patienter på något sätt skulle kunna försämra den medicinska kvaliteten. Jag har hört argumentet från en del distriktsläkare att man tvingas ta emot snuvor och försummar svårt sjuka cancerpatienter, men gör man det bryter man mot hälso- och sjukvårdslagen, som säger att sjukvård ska bedrivas enligt behovsprincipen.
Men är det inte ett problem att man inte vet hur den medicinska kvaliteten påverkats?
– Nej, för det vi ville komma till rätta med var tillgängligheten och bemötandet, där hade vi stora problem. Vi hade egentligen inga indikationer på att den medicinska kvaliteten var dålig.
Ett misstag medger Anders W Jonsson dock att man begick när man sjösatte vårdvalet: man definierade inte ett basåtagande som det skulle räcka för vårdgivaren att uppfylla för att få etablera sig. Detta har enligt honom resulterat i att landet kluvits i två halvor, där 16 regioner och landsting har väl fungerande vårdval, medan ett antal Norrlandslandsting satt upp regelverk som i princip gör etableringar omöjliga. Och att nu i efterhand gå in och definiera ett basåtagande anser han inte är politiskt möjligt.
– Landstingen var mot både att göra vårdvalet obligatoriskt och att definiera ett grunduppdrag. Vi var jättebestämda med att det skulle vara obligatoriskt med vårdval och körde i princip över landstingen i den frågan. I det läget kunde vi inte köra över landstingen en gång till i frågan om basåtagande. Så vi skrev i propositionen att vi skulle följa utvecklingen och eventuellt återkomma till frågan, lite grann för att ha yxan hängande. Men i ett läge när i stort sett alla landsting har fått det här att fungera jättebra blir det svårt att använda yxan utan att förstöra för de andra.
Regeringens ambition är nu att bredda vårdvalet. Anders W Jonssons egen grundinställning är att lagen om valfrihetssystem (LOV) ska användas »överallt där det är möjligt«.
– I akutsjukvården fungerar inte LOV, men vad gäller sådan specialistsjukvård som höfter och katarakter, där det är lätt att sätta styckepris, blir det förhoppningsvis ett LOV-system i hela landet.
Samtidigt medger han att till exempel kroniskt sjuka passar dåligt in i en sådan struktur.
– Ja, det går inte att lägga ut allt enligt modellen med styckepris, utan där ligger Hallands landsting längst fram med deras »Vårdval plus«, som egentligen också är en LOV-modell men baserad på att du som patient väljer en primärvårdsläkare som du går hos, och får du sedan till exempel en svår reumatisk sjukdom som läkaren inte klarar kan läkaren säga »jag har kontakt med de här tre reumatologerna, vilken tycker du vi ska ta?« Jag ser framför mig att vi kommer att få en mix av de här båda modellerna vad gäller specialistsjukvården.

I dag har Anders W Jonsson som vice partiledare och gruppledare för Centerpartiets riksdagsgrupp ett bredare politiskt fokus än under förra mandatperioden (det talas dock om att han kan ta över ordförandeposten i socialutskottet till hösten). Men han har inte svårt att peka ut frågor som han skulle vilja driva om han vore socialminister.
– Även om svensk sjukvård håller världsklass finns ett antal områden där det finns stor potential. Dels är det vården av de mest sjuka äldre som fungerar dåligt. Vi har satt i gång ett stort projekt som jag hoppas kommer att bli framgångsrikt, men det kommer säkert att finnas väldigt mycket kvar att göra där. Ett annat område där jag skulle vilja att vi gick vidare är glesbygdsmedicin, där ligger Sverige efter länder som USA, Kanada och Australien. Ett annat område som fungerar mycket dåligt i Sverige är missbruksvården. Det är mycket vanligare att intravenösa opiatmissbrukare dör i Sverige än i andra länder. Ojämlikheten är också ett område man borde göra något åt.
Ojämlikhetsfrågan tangerar den övergripande fråga som svävar över hela vårdpolitiken: Hur ska vi i framtiden få råd med en skattefinansierad vård på lika villkor? Visserligen pekar prognoserna på att resurserna skulle räcka om det bara handlade om att kompensera för den åldrande befolkningen. Men när man lägger till den medicinsk-tekniska utvecklingen som gör att efterfrågan ständigt stiger spricker kalkylerna obönhörligt.
Det är bland annat mot den bakgrunden som prioriteringsdiskussionen tog fart för några år sedan. Några landsting genomförde uppmärksammade så kallade öppna prioriteringsprojekt där delar av det befintliga utbudet skars bort för att resurserna skulle kunna omfördelas. Men de senaste åren har det varit ganska tyst från politikerhåll om prioriteringar. Själv menar Anders W Jonsson att det inte är genom att ransonera hårdare som vi löser finansieringsfrågan.
– 2025 fattas det över 100 miljarder kronor. Du kommer inte att hitta de pengarna genom att säga att lättare eksem får du inte gå till doktorn för. De stora besparingarna kommer vi att göra genom att utmönstra dåliga metoder – och då tror jag på en mycket hårdare styrning via Socialstyrelsen och SBU – och genom att hitta smartare sätt att jobba. Och där tror jag att det är entreprenörskapet som behövs. Titta på prissänkningen vi fick med S:t Göran i den nya upphandlingen, där finns det pengar att hämta.
Har inte senaste tidens händelser visat att det finns en risk att effektiviseringen sker på omsorgstagarnas och patienternas bekostnad?
– Jag tycker att Carema-­affären har visat just att man inte kan tjäna pengar på att bedriva dålig vård. Titta vad som har hänt med prislappen på Carema. Om man sitter som ägare av ett vårdbolag och tror att man kan tjäna pengar på att fuska och göra ett dåligt jobb, då är man nog inne i fel bransch, säger Anders W Jonsson, som menar att det väsentliga är att man undviker lagen om offentlig upphandling (LOU), som inte ger vård- och omsorgstagarna någon valfrihet. Brukarna måste ha möjlighet att välja bort dåliga utförare.
Men är verkligen gamla, sjuka och dementa kapabla att välja?
– De har anhöriga som kan välja, och när det gäller äldreomsorgen kommer de att till stor del kunna sköta kvalitetskontrollen, den bedömningen kan du göra som anhörig. I sjukvården är det inte lika lätt för patienter att bedöma kvaliteten, så där behövs ganska rejäla uppföljningssystem.

Den nya forskningsproposition som kommer till hösten väntas innehålla en rad satsningar för att få fart på den kliniska forskningen. Något som dock inte lär finnas på listan är det som Anders W Jonsson ser som viktigast för att hind­ra att forskningen hamnar på undantag på sjukhusen: ett gemensamt huvudmannaskap.
– Vi har den konstiga uppdelningen att staten är ansvarig för forskningen och landstingen för vården. Tittar man på de framgångsrika institutionerna i USA och på kontinenten har man aldrig delat huvudmannaskap. Jag skulle vilja att vi testade att slå ihop ett universitetssjukhus med ett universitet, så att den som är chef för forskningen på en klinik också är chef för sjukvården.
Varför skulle det bli en »magic bullet« som skulle lösa problemet?
– Jo, då får du en chefsstruktur som håller i hela systemet. I dag på universitetssjukhusen har du en sjukhusdirektör med uppdrag att producera sjukvård, inte forskningsartiklar. Och så har du en prefekt på institutionen som ska se till att det produceras så mycket forskning som möjligt.
Hur tror du att den idén skulle tas emot av landstingen?
– Jag tror inte att vi ska säga att så här gör vi med alla universitetssjukhus. Jag tycker vi ska testa att få en uppgörelse mellan ett landsting och ett universitet om en sammanslagning, troligtvis i en stiftelseform med finansiering från båda huvudmännen men med bara en chef.

Anders W Jonsson har uppenbarligen inte tvekat att ta på sig ledaruppdrag, vare sig politiska eller professionella. Annars är läkare generellt för dåliga att ta på sig chefsuppdrag – åtminstone anser Läkarförbundet det, som kampanjar för att fler läkare ska axla chefsrollen.
Varför tror du att många läkare drar sig för att bli chefer?
– Det beror till stor del på att det funnits två karriärvägar för läkare, antingen bli forskare eller vara en duktig doktor, medan chefsuppdrag inte har varit lika statusfyllda. Sedan har en del landsting kravet att om du ska vara chef måste du släppa vårdarbetet helt och hållet. Det har varit en diskussion om det även i mitt landsting. Men det är det få läkare som vill, så man måste vara öppen för att läkare kan vara kvar i en liten del i sin yrkesroll, även om de tar ett chefsuppdrag.
För att det behövs – och kommer att behövas – läkare i ledande positioner i vården är han övertygad om. De dyst­ra profetiorna om en alltmer maktlös läkarkår delar han inte.
– Jag tror att den pendeln är på väg att svänga tillbaka, för det går inte att bedriva en effektiv sjukvård om du inte har hög medicinsk kompetens på många av chefspositionerna. Så är även utvecklingen internationellt. Tittar man exempelvis på NHS reform i England är en av de starka drivkrafterna att ge makten över sjukvården tillbaka till läkarna.

– Jag tycker att Carema-­affären har visat just att man inte kan tjäna pengar på att bedriva dålig vård, säger Anders W Jonsson. Foto: Staffan Claesson