Tjänstefel när läkaren greps – men inget åtal

Efter att ha läst Läkartidningens intervju med narkosläkaren (LT 51-52/2011), där hon berättade om det dramatiska gripandet och dygnen i arresten hos Västerortspolisen, beslutade chefsåklagare Håkan Roswall vid Riksenheten för polismål att granska om eventuella tjänstefel begåtts (se Polisens sex tänkbara fel 
som åklagaren utreder).
Det han reagerade på var bland annat berättelsen om hur hon hindrades från att sova i cellen, att hon inte fick veta vad hon misstänktes för, vare sig när hon greps eller när hon förhördes för första gången, samt att hon skulle ha uppmanats att inte begära offentlig försvarare.
Totalt har förundersökningen omfattat nio olika punkter, och på de flesta har Håkan Roswall kommit fram till att det saknas anledning att anta att brott begåtts. I några fall går de eventuella tjänstefelen inte att utreda eller är av en sådan ringa art att de inte är straffbara. På en punkt har dock tjänstefel konstaterats. Efter förhör med två av de poliser som grep narkosläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus har det bekräftats att hon då inte fick veta vad hon var misstänkt för. Här har reglerna i rättegångsbalken inte följts, men eftersom det endast var fråga om en kort transport till polisstationen är tjänstefelet ringa och inte straffbart.
Sammantaget tycker inte Håkan Roswall att det finns mycket som stöder narkosläkarens berättelse om att hon skulle ha behandlats illa av polisen.
– På de punkter där hon har kritik och menar att polisen har agerat felaktigt så är det på någon punkt man inte gjort helt rätt, men det stora hela är det överdrivna uppgifter och på några punkter är de helt felaktiga.
När det gäller narkosläkarens beskrivning av hur hon hindrades från att sova natten före häktningsförhandlingen har den polis som tjänstgjorde som vakt i förhör sagt att han fick order om att titta till henne en gång i halvtimmen, eftersom det fanns oro för hennes hälsotillstånd och man befarade att hon skulle kunna skada sig själv. Han valde att tillämpa samma rutiner som för berusade personer, vilket innebär att man tänder belysningen och om nödvändigt går in i cellen för att kontrollera att personen andas. Läkarens uppgift om att hon skulle ha blivit misshandlad av vakten har utretts separat, men eftersom hennes berättelse, enligt Håkan Roswall, till skillnad från polisens innehåller brister och oriktigheter har den senares version legat till grund för beslutet.
Narkosläkarens uppgift att förhörsledarna skulle ha försökt övertala henne att bli förhörd utan försvarsadvokat har bedömts som omöjlig att verifiera mer än tre år senare. Det framgår dock att åklagaren faxade en begäran om en offentlig försvarare samma dag som läkaren greps.
Håkan Roswall har också bedömt narkosläkarens kritik mot att polisen inte utredde ifall någon annan läkare administrerat tiopental under flickans sista tid. Under rättegången vittnade en sköterska om att hon på ordination av en läkare beredde tiopental till flickan någon vecka innan hon avled (LT 39/2011). Ändå anser inte Håkan Roswall att polisen gjorde fel när den inte själv undersökte den saken.
Har man inte skyldighet att utreda också sådant som kan tala till den misstänktes fördel?
– Det finns gränser för hur långt den objektiviteten går. Har man fått uppgifter av experter som är förordnade av Socialstyrelsens rättsliga råd om att det inte finns anledning att utgå från att någon annan gett flickan tiopental kan man rimligen inte begära att man ska springa runt till alla läkare i hela landet och fråga hur det förhåller sig med det, säger Håkan Roswall.