CMIV, Centrum för medicinsk bildvetenskap och visualisering, är ett forskningscentrum som är mest känt för sina virtuella obduktioner; här är man världsledande. Otaliga är studiebesöken (folk kommer från hela världen), och otaliga är de artiklar som skrivits om det sensationella i att kunna obducera utan att behöva använda kniven en endaste gång.

I dagarna blev det känt att CMIV kommer att leda en mångmiljonsatsning på digital patologi. Då handlar det om en annan teknik.
Satsningen är på 18 miljoner kronor, varav statliga Vinnova står för 9 miljoner kronor. I det konsortium som har bildats för att driva utvecklingen framåt ingår förutom CMIV fyra landsting, Gävleborg, Jönköping, Kalmar och Östergötland, samt medicinteknikföretaget Sectra och forskningsinstitutet Swerea IVF.
– Vi har samlat de parter i Sverige som har mest erfarenhet av digital patologi i dag, förklarar projektledaren Claes Lundström på CMIV.
Det man bland annat hoppas på är att kunna underlätta hanteringen av mikroskopiglas. Mikroskopiglas med vävnadsprov flyttas fortfarande fysiskt runt mellan olika platser. Det är en omfattande hantering som tar tid – inte sällan patologernas tid – och som dessutom innebär att mikroskopiglaset bara kan vara på ett ställe i taget.

Många landsting har köpt in skannrar och skapar digitala motsvarigheter, men det är svårt att överföra bilder med tillräckligt god kvalitet eftersom det är extremt stora mängder bilddata som hanteras.
– Ett enda mikroskopiglas kan innehålla upp till tio gigabyte information, och det är inte ovanligt att ha 30 glas på en enda patient, säger Claes Lundström.
Bara i Östergötlands läns landsting hanteras 125 000 glas om året. Allting tyder på att de blir fler. Befolkningen blir allt äldre och kraven på en mer specialiserad diagnostik blir större.
Detta sker samtidigt som det råder en stor brist på patologer. Många av dem som fortfarande arbetar går dessutom snart i pension, eller har egentligen redan gått i pension men jobbar extra eftersom patienterna annars skulle få vänta ännu längre på sina provsvar.

– Patologerna måste få mer tid att göra det som ingen annan kan göra, nämligen att analysera bilder och ställa diagnoser, fortsätter Claes Lundström. Med teknikens hjälp hoppas vi sedan kunna underlätta de andra momenten. En stor fördel med digitala bilder är att de kan finnas på flera ställen samtidigt. Tanken är att arbetsflödet förbättras och att väntetiderna för patienterna förkortas. Vi hoppas också att den digitala utvecklingen ska kunna leda till en förbättring av analyserna. Mekaniskt arbete, till exempel sådant som att räkna antalet cellkärnor av en viss typ, kan ju en dator göra.
Två patologer med lång erfarenhet är knutna till projektet: Sten Thorstensson, tidigare Kalmar läns landsting, numera Universitetssjukhuset i Linköping, och Lars Lundgren från Ryhovs sjukhus och landstinget i Jönköping.

Kalmar började redan 2006 att skapa en metod för histopatologisk rutindiagnostik av digitala bilder inom patologin. 2008 hade man ett fun­gerande, validerat koncept som man sedan dess arbetat efter (se LT nr 46/2008).
– Arbetet i Kalmar har lagt plattformen för det här projektet, säger Sten Thorstensson. Nu vill vi föra det hela till en högre nivå.
18-miljonerssatsningen är indelad i flera mindre projekt. Det första är redan igång.
– Det handlar om att skissera en vision för hur ett framtida patologiskt laboratorium med optimalt digitalt stöd skulle kunna se ut, förklarar Lars Lundgren.

De andra delprojekten kommer att beröra sådant som arbetsflöden, hur man organiserar distansdiagnostik, hur man levererar resultat till remitterande läkare, utbildningen av patologer, med mera.
– Något vi funderar en hel del kring är hur vi ska kunna nå en bättre reproducerbarhet, det vill säga hur vi får bedömningar som är mer lika varandra, påpekar Sten Thorstensson. En patologs analys är subjektiv, men om datorer kan hjälpa till med sådant som bildanalyser och kvantitativa beräkningar kanske vi kunde få mer likvärdiga resultat.




Båda bilderna visar bröstcancer. Den övre är rakt av digitaliserad från ett mikroskopiglas. Den undre är ett exempel där man också använt automatisk bildanalys för att identifiera cancerceller (rödmarkerade). Foto: Sten Thorstensson