Begreppet »nurse practitioner« kommer från USA, där man i en period av läkarbrist vidareutbildade sjuksköterskor till att sköta en del av läkarnas traditionella uppgifter. I dag finns nurse practitioners också i bland annat Kanada, England, Island och Australien. Något etablerat svenskt begrepp finns inte, men man talar ibland om avancerad specialistsjuksköterska.
I Sverige finns ännu bara spridda initiativ. Vid Universitetssjukhuset i Linköping har exempelvis några specialistsjuksköterskor vid kirurgkliniken fått vidareutbilda sig till nurse practitioners. Men många vill införa systemet i större skala i Sverige, och frågan debatterades på ett välbesökt seminarium under kongressen »Framtidens specialistläkare« på Malmö Arena.

När Ursula Aho började som ST-läkare vid kirurgkliniken i Ystad för fyra år sedan, fick hon mycket träning i gastroskopi och koloskopi. Om hon hade börjat i dag hade det blivit betydligt mindre av den varan, säger hon. Nu finns där två nurse practitioners, fortbildade med två års högskoleutbildning på halvfart, som gör de flesta »enkla« gastroskopierna och koloskopierna.
– Det är bra att vi optimerar resurserna i sjukvården, säger hon. Rätt använt kan systemet avlasta oss läkare, så vi får mer tid för operationer, forskning och annat.
– Samtidigt ser jag en risk för kompetensförlust i läkarkåren, om vi inte längre får så mycket träning på exempelvis gastroskopierna. Jag undrar också hur det blir med patientkontakten om läkarna bara kallas in som specialister. Ska vi sjukskriva patienter som vi aldrig har träffat?

Erfarenheterna från länder som har fler nurse practitioners är övervägande positiva, konstaterar Birgitta Wedahl, kanslichef i Svensk sjuksköterskeförening. Konsultationstiderna är visserligen längre men återbesöken är färre, och patienterna visar bättre följsamhet till behandlingen.
Men frågan är vilket slags nurse practitioners vi ska ha, säger hon:
– Snabbutbildningar i gastroskopi tror jag inte på. Jag vill se nurse practitioners som personer med hög omvårdnadskompetens, personer som kan samordna och slussa patienten genom vården. Där finns ett stort behov. Vården i dag kräver nästan att patienten ska vara frisk – eller ha någon frisk anhörig.
– För att få fram sådana nurse practitioners vill vi ha en tvåårig masterutbildning efter grundutbildningen. Sverige har bra förutsättningar för det: våra sjuksköterskor är mer självständiga än kollegorna än i många andra länder, och positiva till att ta till sig nya saker.

Emma Spak, ordförande i Sveriges yngre läkares förening, Sylf, varnar för att begränsa diskussionen till gränsdragningen mellan läkare och sjuksköterskor.
– Vi måste ta upp alla yrkesgrupper som finns inom vården, säger hon: undersköterskor, läkarsekreterare, arbetsterapeuter, psykologer och så vidare. I dag känner vi inte till varandras kompetenser, så det är viktigt att vi tydliggör de olika kompetensområdena.
– För att skapa bättre kommunikation borde man föra samman studenter till de olika yrkena tidigt i grundutbildningen. Målet är en sjukvårdsorganisation som kan ta till vara kompetenserna hos alla yrkesgrupper.