Benägenheten att helst komma i sista stund delar holländska studenter med sina likar världen över. Fem minuter över halv nio är den hangarliknande tentasalen i Maastrichts kongresscenter öde sånär som på några funktionärer. Tjugo minuter senare har en flod av 2 000 blivande läkare vällt in. Samma sak har skett på fyra andra holländska universitet. När dörrarna stängs klockan nio sitter uppemot 10 000 läkarstudenter bänkade.
Det speciella med detta test är dock inte att så många skriver det, utan att studenter på alla nivåer gör samma test. Här sitter både studenter som började sin utbildning för någon månad sedan och sådana som hoppas få sin legitimation innan året är slut. Alla har de samma häfte med 200 flervalsfrågor framför sig, frågor som de efter bästa förmåga ska besvara på maximalt fyra timmar. Frågorna täcker in alla de kunskapsområden som omfattas av den sexåriga utbildningen och spänner från biokemi och kliniska vetenskaper till folkhälsa och praktiska procedurer.
I och med att testet omfattar alla områden, men bara innehåller ett begränsat antal frågor inom vart och ett, är det i princip omöjligt att plugga inför – vilket också är poängen. Man kan säga att idén är att studenterna ska tenta för att plugga, inte plugga för att tenta. Studenterna på de medicinska utbildningarna i Maastricht och andra holländska universitet förväntas ta stort eget ansvar för sitt lärande. Genom testet får de information inom vilka områden de befinner sig på eller över den förväntade nivån, och vilka områden de behöver lägga mer tid på.
Progresstestet utvecklades vid medicinska fakulteten vid universitetet i Maastricht i slutet av 1970-talet med syftet att skapa en examination som passade ihop med problembaserat lärande, som hade introducerats i utbildningen några år tidigare. Skälet var att studenterna – tvärtemot intentionerna – tittade för mycket på sluttentorna, berättar Cees van der Vleuten, professor i medicinsk utbildningsvetenskap vid universitetet i Maastricht.
– Här hade vi en ny skola med tonvikt på självstyrt lärande där målen var formulerade av studenterna själva, inte lärarna, och samtidigt en traditionell examinationsmodell där vi bad att studenterna skulle hoppa igenom en ring som vi höll upp – det gick inte ihop. Genom att kapa det direkta sambandet mellan kurs och testinnehåll kom vi undan.
Vad man insåg var att man på köpet hade fått ett utmärkt sätt att följa studenternas utveckling och ge dem information om var de står i förhållande till kursplanen. Givetvis är det ingen som väntar sig att en förstaårsstudent ska klara sig lika bra som en sistaårsstudent – tanken är ju att testet ska beskriva framsteg. Studenterna kan logga in på fakultetens webb och följa sin egen utvecklingskurva och se hur den står sig i förhållande till den förväntade. Resultaten redovisas ämnesvis för att man ska kunna se om det är något man halkat efter i.
En veteran när det gäller att skriva progresstest är Maarten van Rooy. Det här blir hans 22:a test. Om allt går väl kommer han att ha sitt läkarleg i november. Efter 2,5 timmar kommer han ut efter det som förhoppningsvis är hans allra sista test.
– Det var ganska svårt, men jag tror att jag kommer att svara rätt på de 35 procent som behövs för godkänt.
Han erkänner att han aldrig använt testen som de är tänkta, som en feedback till fördjupade studier.
– På kandidatnivån gick det inte så bra på progresstesten. Jag gillade inte den typen av test där man får avdrag när man svarar fel. Och på masternivån har det gått bra ändå.
Långt tidigare har Jessica Althof lämnat tentasalen. Hon har läst på läkarprogrammet i fyra veckor och lyckades svara på 13 frågor. Att skriva ett prov där hon är chanslös på de flesta frågorna är något hon aldrig varit med om tidigare, men hon är ändå positiv till modellen.
– I dag kändes det inte så meningsfullt, men om fyra–fem år kan det nog vara bra för att se om man ligger på rätt nivå.
Efter att Maastricht i många år varit ensamt om att använda progresstestet har det framför allt det senaste decenniet börjat spridas till allt fler medicinutbildningar. I dag förekommer det på läkarutbildningar på alla kontinenter. I Europa används det förutom i Nederländerna även av lärosäten i Tyskland, Österrike, Storbritannien, Irland och Finland.
I Holland utvecklas proven numera gemensamt av de medicinska fakulteterna i Maastricht, Leiden, Nijmegen och Groningen, medan Vrije universiteit i Amsterdam köper rätten att använda testet. En gång om året deltar även universitetet i Gent i Belgien.
– Det betyder att testet inte bara kan användas för att jämföra studenter utan också för att jämföra skolor med varandra, säger Cees van der Vleuten.
Varje test tar ungefär ett halvår att konstruera. Eftersom testen genomförs fyra gånger per år innebär det att det alltid är ett par–tre test under produktion samtidigt. Ett stort antal personer är inblandande, men spindeln i nätet är Judith van den Brink, testkoordinator. Hennes professionella liv går i princip i tremånaderscykler.
– Det är trevligt en sådan här dag när man ser resultatet av många sena kvällars arbete, säger hon.
För att rationalisera provtillverkningen har man byggt upp en frågebank med 8 000 frågor. En fråga som en gång förekommit kan återkomma, men först efter en karantän på tre år. Hela test återkommer dock aldrig. Därför går det i praktiken inte att förbereda sig för provet genom att studera gamla prov.
– En del studenter samlar på gamla provhäften, men det är ganska meningslöst, säger Judith van den Brink.
Däremot är det förstås avgörande att inga prov läcker ut i förväg. De tryckta proven förvaras i kassaskåp med decimetertjocka väggar och datorhanteringen är noga reglerad. Alla inblandade måste skriva under sekretessförbindelser. Allra hemligast är svarsnyckeln, som bara Judith van den Brink har tillgång till.
– Med fyra universitet inblandade och så mycket arbete vore det en katastrof om jag gör ett misstag och ett test hamnar på gatan, säger hon.
Efter fyra timmar är salen åter i stort sett tom. Bland de allra sista att lämna lokalen är sistaårsstudenten Nicolle Hesselmans. Hon är måttligt begeistrad över progresstesten. Hon föredrar prov där man direkt testar de praktiska förmågorna, och menar att det krävs en särskild talang för att göra bra ifrån sig på progresstestet.
– Jag har kurskamrater som varit på kliniska placeringar och lärt sig jättemycket, men som ändå inte lyckas bra på testet. Jag känner ingen som gillar progresstesten!
