Ylva Ginsberg är vuxenpsykiater och forskar om ADHD i kriminalvården. Hon vill vända på den vanliga frågan, alltså den om huruvida diagnosen ADHD ändå inte ställs alltför lättvindigt.
– Man borde tala mer om de barn som inte får någon diagnos och därmed ingen hjälp, sade hon när hon deltog i ett symposium på Medicinska riksstämman på onsdagen. Obehandlad ADHD innebär stort lidande och stora samhällskostnader.
I sin forskning på Norrtäljeanstalten har hon mött många sådana personer, som först i fängelset fått diagnos och behandling. Alla säger samma sak, berättade hon: »Om jag hade fått hjälp med min ADHD som barn, hade jag inte behövt sitta här.«
Medicinhistorikern Maria Björk valde däremot att betrakta ADHD-diagnosen som ett tidsbundet fenomen, ungefär som diagnosen hysteri i slutet av 1800-talet.
– Förr talade man om att barn inte var skolmogna. I dag har de ADHD, en individuell sjukdom i hjärnan. Det passar vårt individualistiska samhälle. Dessutom tjänar läkemedelsindustrin pengar på ADHD-diagnosen.
Om den medicinska teorin bakom diagnosen är sann eller inte, det ansåg hon sig som medicinhistoriker inte behöva ta ställning till.
Barnpsykiatern Kerstin Malmberg, överläkare vid BUP i Skärholmen, underströk att en ADHD-diagnos inte är något man sätter lättvindigt. Den föregås av en gedigen utredning, med flera olika specialistundersökningar och medverkan från föräldrar och skola.
– Om man läser symtomen på ADHD från en diagnosmanual, är det många av oss som har något eller några av dem, sade hon. Men för att få diagnosen ADHD krävs också att man har en funktionsnedsättning, och det är något betydligt allvarligare.
Hon betonade också att alla med ADHD inte behandlas med läkemedel. När läkemedel används ska det vara en del i en multimodal behandling, tillsammans med exempelvis patient- och anhörigutbildning, kognitiva hjälpmedel och KBT i grupp eller individuellt.
Ylva Ginsberg och Kerstin Malmberg. Foto: Göran Segeholm
