Avhandlingen, som är författad av psykologen Mia von Knorring, Karolinska institutet, bygger bland annat på intervjuer med landstingsdirektörer och verksamhetschefer. Oavsett om de själv är läkare eller inte verkar chefer inom vården ha svårigheter att leda läkare utifrån det mandat man har som chef. I stället utarbetar man pragmatiska strategier som i det dagliga arbetet gör det möjligt att leda läkarna.
I en studie där landstingsdirektörer intervjuades framkom exempel på sådana läkarspecifika strategier: att hålla särskilda möten med läkare trots att en fråga berör hela personalen, att »tjata« på läkarna om vad som ingår i deras ansvar som anställda eller att luta sig mot sin egen eller någon annans läkarroll i chefskapet.
Läkarspecifika strategier används av både chefer som själva är läkare och sådana som inte har läkarbakgrund. Nackdelen med dem är att strategierna, att döma av intervjuerna med landstingsdirektörerna, i ett längre perspektiv kan underminera legitimiteten i chefsrollen.
I avhandlingen framkommer också att när chefer som är läkare talar om sin chefsroll identifierar de sig i första hand som just läkare (man talar om »vi läkare«). Motsvarande beskrivningar av en gemenskap baserad på rollen som chef förekom endast i enstaka fall och byggde främst på en delad erfarenhet av hur svårt det är att leda läkare.
Även för chefer som inte är läkare är uppdelningen mellan läkare/icke-läkare viktig i beskrivningen av den egna chefsrollen, något som enligt författaren kan bidra till att den underordnas läkarrollen.