På Lilla Erstagården i villaområdet Hästhagen i Nacka utanför Stockholm finns sedan två år Ersta barn- och ungdomshospice, Nordens första barnhospice. Det ligger fridfullt bland gamla trädgårdar och med utsikt över Järlasjön.
Här vårdas svårt sjuka och döende barn tillsammans med sina familjer.
Det finns plats för fem barn åt gången. Hela familjen kan bo här, delta i vården och laga mat i det gemensamma köket. De barn som orkar och deras syskon kan leka. Ibland med vårdhunden Livia. Hon kan göra tricks, lägga pussel, putta boll, spela blyg, hämta och leta upp saker. Och så kan hon mysa. Lägga huvudet tungt på någon som behöver tröst.
Läkartidningen hälsar på en dag i slutet av oktober.
Paulina har en progressiv muskelsjukdom. Hon är svag och sitter i sin mammas knä. Livia får hoppa upp i sängen och ligga bredvid på en speciell filt. Paulina sträcker ut handen och tar ett mjukt litet grepp och drar i det vita rufset på Livias huvud.
– Ja, du får klappa, säger mamma Jessica Eriksson.
Livia rör lite på huvudet och nosar runt lite, och Paulina ler.
– Är det roligt när hon busar? säger mamma.
Annars är det närmast andaktsfullt i rummet. Bara Livias matte, läkaren Ann Edner, säger några ord ibland.
Paulina och hennes familj är här för andra omgången. Sedan en och en halv vecka är de tillbaka för att stanna till slutet.
Det är inte alltid som så små barn så tydligt visar intresse för en hund, och Livia är dessutom en ganska stor hund. Men Jessica Eriksson berättar att Paulina redan från början har sökt sig till Livia.
– Hon har lyst upp. Hon blir jätteglad när Livia nosar henne i ansiktet. En gång »tvättade« Livia fötterna på Paulina, och då bara myste hon, berättar Jessica.
Nu är hela Paulinas familj på plats.
– Här är det så mycket som förgyller barnens sista stund. Man kan ha hela familjen här.
Att Livia finns på Lilla Erstagården har gett vistelsen en extra dimension, tycker Jessica Eriksson.
– Hon har en lugnande inverkan även på mig.
I rummet intill vakar en annan mamma, Nancy Svensson, över sin tioåriga dotter. Familjen har fått mycket glädje och tröst av Livia under det år som dottern Michelle vårdats här.
– Det är bra med Livia. För Michelle har det varit viktigt att klappa. Och ibland är jag så ledsen och orkar inte vara här inne. Då går jag ut och myser och klappar. Det är jätteskönt att hon finns här, säger Nancy Svensson.
Ann Edner är Lilla Erstagårdens sektionschef och enda läkare. Hon är pediatriker och neonatolog med tjugo års erfarenhet från Astrid Lindgrens barnsjukhus. Våren 2010 blev hon erbjuden att vara med och starta hospicet.
– Då tänkte jag, som alltid har haft hund, vad mysigt det vore att ha hunden med sig på jobbet. Och jag blev varse att man hade vårdhundar inom geriatrik och psykiatri och tänkte: Varför inte på ett barnhospice? Om man öppnar barnhospice måste man ha vårdhund!
Hon började leta efter en hypoallergen ras och kom i kontakt med Vårdhundskolan och Ingeborg Höök, som sa »Ska du inte ha en labradoodle?« Labradoodle är en relativt ny ras, en korsning mellan labrador och pudel. Och så gick det till att just Livia kom till Lilla Erstagården.
De flesta vårdhundar i Sverige arbetar i äldreomsorgen. De kommer på besök med sin hundförare, på recept. Här är det annorlunda. Livia arbetar bara här. Redan som valp har hon varit med Ann Edner på jobbet. I början i koppel. Numera är hon väluppfostrad och går lös i korridoren under mattes vakande öga. Hon vet var hon får och inte får röra sig.
Sedan i maj i år är Livia Sveriges första barnvårdhund, diplomerad av Vårdhundskolan. Jämfört med en vanlig vårdhund kan hon utföra ytterligare ett antal moment liggande och med små rörelser, för att kunna arbeta i sängen hos ett sjukt litet barn.
En vanlig vårdhund arbetar endast med sin förare, men på hospicet är tanken att även övrig personal ska kunna arbeta med Livia. De i personalen som vill får utbildning för detta.
Ann Edner tycker att de lyckats ta de särskilda hänsyn som behövs: rädsla för eller religiösa förbehåll mot hundar, hygienkrav och allergier.
Livia får aldrig vara ensam med patienterna och ingen påtvingas kontakt. Hon går aldrig in i ett rum utan att bli inbjuden med »Varsågod«. I korridoren vet hon att de orangea linjerna på golvet markerar förbjudet område: köket.
Livia är hypoallergen, dels för att labradoodle saknar den fetare underullen där allergenerna lär finnas, dels för att hon badas varje vecka.
– Det går att ha både vårdhund och hög medicinsk standard, säger Ann Edner.
Vad tycker andra läkare?
– De är nyfikna, tycker det är bra, fantastiskt. »Äntligen«, säger många.
– Jag har försökt att vara diplomatisk och runda alla koner, som allergier och hygien. Jag är ofta på Astrid Lindgren med olika patientuppföljningar, och då frågar jag om jag får ta med Livia. I början var det lite osäkert, nu säger de: »Du tänker väl inte komma utan Livia?«
*
Fotnot: Michelle och Paulina somnade in samma natt fyra dygn senare, med bara några timmars mellanrum. Bild och text publiceras med föräldrarnas tillstånd.
Nästa vecka är Livia på riksstämman.
Redan från början sökte sig Paulina till Livia, berättar Paulinas mamma Jessica Eriksson. Foto: Göran Segeholm
