För fyrtio år sedan, i början av 1970-talet, dog cirka 1 300 människor per år i trafikolyckor i Sverige. I dag är dödssiffran nere i knappt 300 personer per år – en minskning till mindre än en fjärdedel.
Denna utveckling, som ses som ett föredöme i många andra länder, är resultatet av en långvarig, påkostad och uthållig satsning med många olika inslag: mötesfria vägar, fler rondeller, fartkameror, krocksäkrare bilar och så vidare. När riksdagen 1997 beslutade om en nollvision för trafikdöden, var det en bekräftelse av ett trafiksäkerhetsarbete som redan hade pågått i flera årtionden.
Utvecklingen av självmordstalen ser annorlunda ut. För fyrtio år sedan dog cirka 2 200 människor per år i självmord i Sverige. I dag ligger dödssiffran på cirka 1 400 personer per år, alltså en minskning med cirka en tredjedel.
Huvuddelen av denna minskning ägde rum under 1990-talet, och den hade inget med politiska beslut att göra. Enligt de flesta bedömare var den viktigaste orsaken introduktionen av SSRI och andra nya antidepressiva läkemedel – vilket ledde till att många fler svenskar fick medicinsk behandling för sina depressioner.
Att Sverige har en nollvision för självmord slogs fast 2008 i regeringens folkhälsopolitiska proposition. Någon effekt på antalet självmord syns inte – i varje fall inte än. Under hela 2000-talet har självmordstalen pendlat runt 1 400–1 500 per år, utan någon tydlig ökning eller minskning.
Varför går det så bra för trafiksäkerheten och så dåligt för självmordsprevention? Det handlar till stor del om pengar, säger psykiatern Herman Holm:
– Man har pumpat in miljarder i trafiksäkerhet, medan självmordsprevention bara har fått en bråkdel. Jag tror dessutom inte att kostnaden för att få ner självmorden behöver bli lika hög. Det handlar mycket om att sprida kunskap. Alla behöver lära sig att känna igen en människa som riskerar att ta sitt liv – och så måste förstås hjälp finnas tillgänglig.
Herman Holm är ingen anhängare av nollvisionen. Han ser hellre att man sätter operativa mål, som till exempel att minska självmorden med 20 procent på fem år, och så arbetar fram en strategi och en handlingsplan för att nå detta mål. Att det går att få ner antalet självmord radikalt är han övertygad om:
– Som psykiater har jag sett många patienter som tagit sina liv, och jag vet att det i flera av fallen hade gått att undvika. Jag har också sett patienter som varit nära att stryka med i självmordsförsök, och där deras självmordsbenägenhet senare har minskat eller försvunnit.
– Min gissning är att det, med rätt insatser, går att komma ner till 300–400 självmord per år i Sverige. Ungefär så många som i dag dör i trafiken.
Det är en enorm minskning.
– Ja. Men grunden för det är att det bakom de allra flesta självmord finns en behandlingsbar, psykisk åkomma. Vi kan göra mycket mer än vad vi åstadkommer i dag!
Självmordsforskaren Jan Beskow är däremot positiv till nollvisionen, eftersom den kan göra det lättare att få stöd för förebyggande arbete. Men även han pekar ut trafiksäkerhetsarbetet som förebild:
– Man har nått dagens låga dödstal genom att arbeta brett, utifrån systemteori, med hundratals olika studier, försök och både små och stora ingrepp.
I trafiksäkerhetsarbetet används även ekonomiska drivkrafter, berättar Jan Beskow, som också är konsult åt Trafikverket:
– Varje förlust av ett människoliv evalueras ekonomiskt. Värdet av ett räddat liv i trafiken beräknas till 23,8 miljoner kronor, baserat på 2010 års prisnivå. Det innebär, att det är lönsamt att satsa så mycket på att förebygga ett dödsfall i trafiken.
– Motsvarande siffra för att förebygga ett självmord är 18,7 miljoner kronor. Men det är en äldre siffra, baserad på prisnivån 2001. I dag ligger värdet säkerligen på minst 20 miljoner kronor.
– Här i Västra Götalandsregionen har vi omkring 200 självmord om året. Vi skulle alltså kunna satsa fyra miljarder kronor per år på att förebygga självmord. För 2013 satsar regionen dock endast tre miljoner.
Under åren 2007–2011 gjorde regeringen en särskild satsning på psykiatrin. Sammanlagt 3,7 miljarder kronor satsades på en rad olika projekt. Ett av regeringens uttalade mål gällde självmorden: under perioden skulle antalet självmord under pågående vårdkontakt minska med 30 procent.
Regeringen hade gett Statskontoret i uppdrag att utvärdera psykiatrisatsningen. I sin rapport, som kom på hösten 2012, konstaterade Statskontoret att detta mål inte hade uppfyllts. Antalet självmord i befolkningen var i stort sett oförändrat.
För att få en fullständigare bild av självmord i anslutning till sjukvården lät Statskontoret göra en samkörning av Patientregistret och Dödsorsaksregistret. Även dessa siffror visade att inget hade hänt: antalet självmord inom fyra veckor efter en vårdkontakt var 457 år 2006, och 451 år 2010.
Enligt Statskontoret var detta inte förvånande. Inom psykiatrisatsningen fanns det nämligen inte ett enda projekt, vars huvudinriktning var att förebygga självmord inom vården. Det enda som hade någon bäring på detta var två utbildningsprojekt, som innehöll en bit om suicidologi.
Regeringen har beslutat om en ny, liknande psykiatrisatsning 2012–2016. Även den ska bestå av en rad olika åtgärder som omfattar både vård, behandling och förebyggande insatser. Den ekonomiska ramen är ungefär densamma.
Blir det några projekt inom självmordsprevention den här gången?
Anders Printz på Socialdepartementet är regeringens samordnare för den nya psykiatrisatsningen. Han pekar på »Första hjälpen till psykisk hälsa«, en australisk metod för att via en tvådagarskurs öka allmänhetens kunskaper om psykiska sjukdomar och självmord. Två pilotstudier pågår i Sverige, och om de går bra ska programmet användas i hela landet.
Men det räcker inte, säger Anders Printz:
– Det behövs också mer specifika, suicidpreventiva åtgärder. När man satsar på att den psykiatriska vården ska få högre kvalitet, så är visserligen det i sig suicidpreventivt. Men i den här satsningen, som jag ansvarar för, kommer vi att landa i att det inte är tillräckligt.
– Vi måste få ut kunskapen i verksamheten, inte bara i den specialiserade psykiatrin, så att man jobbar för att minska självmorden. Det är ett viktigt område, och där tror jag att Statskontoret hade rätt i att man behöver ett annat fokus på det än vad man hade sist.
Om figuren är svårläst, se artikeln i bifogad pdf!
