Det är drygt två timmar innan matchstart och Yelverton Tegner anländer till Norrbottens hockeyborg Coop Arena. Med fotbollslandslagets ryggsäck runt ena axeln…
Det visar sig att Pia Sundhage (utsedd till världens bästa damfotbollstränare efter att ha lett USA till OS-guld) i höstas, som ny förbundskapten för det svenska damfotbollslandslaget, ringt Luleåläkaren.
– För ett tiotal år sedan jobbade vi tillsammans med det svenska flicklandslaget och när Pia ringde med en fråga om att ingå i läkarteamet för damseniorerna var det inget svårt beslut att tacka ja.

Yelverton Tegner, 66 år, ger intryck av att ständigt vara på språng, men engagemanget för Luleå Hockey har löpt som en röd tråd under hela karriären. Fast att jämföra då och nu är egentligen omöjligt, säger ortopeden med det ovanliga förnamnet (uttalas »Jäll-verton«) och förklarar:
– 1974 när jag började jobba för föreningen hade jag just tagit examen i Lund och jag minns att det var 18 tävlingsmatcher under säsongen. Ett uppdrag som inte krävde särskilt mycket tid.
– 1984 gick Luleå upp i Elitserien och vi tyckte att det var väldigt många matcher, 36 under grundserien. Men det är ingenting jämfört med nu när det ständigt är tre matcher i veckan under tävlingssäsongen.
Med Europamatcher och SM-slutspel kan det röra sig om ett 80-tal tävlingsmatcher under matchsäsongen mellan september och april.
Yelverton Tegner finns nästan alltid på plats under hemmamatcherna och reser även med laget under viktiga bortamatcher som exempelvis under SM-slutspelet.
Mellan 15 och 20 timmars arbete i veckan beräknar han att det blir under tävlingssäsongen.
– Och då försöker jag ändå skala bort administrativt arbete i möjligaste mån och har exempelvis inte budgetan­svar. Men det tar sin tid att koordinera det medicinska teamet och att ta hand om skador och sjukdomar i en stor spelartrupp.
Den här kvällen, i skarven mellan jul och nyår, är förväntningarna extra stora när Modo kommer på besök i elitserieomgång 34. En så kallad hemvändarmatch med fulla läktare, 6 300 åskådare.

Före matchen är schemat alltid detsamma. Kolla så att alla rutiner följs. Hälsa på domare och motståndarlag. Till sin hjälp har Yelveton kollegorna Leif Gyllenfjord, till vardags allmänläkare vid flygflottiljen i Luleå, och Gunnar Pettersson, ortoped vid Sunderby sjukhus.
– Det är som ett gift, det här, säger Yelverton Tegner och ser lite drömmande och filosofisk ut för ett ögonblick.
– Som lag- och matchläkare har jag följt ett antal tusen matcher vid det här laget. Men spänningen och förväntningarna är alltid desamma. Att dela glädjen när laget vinner och känna besvikelse vid förlust.

Under alla 29 säsonger i Elitserien har Yelverton Tegner registrerat samtliga spelares skador och det rör sig numera om runt 2 000 noteringar i klubbdatabasen.
Med åren har hans intresse för problematiken med farliga tacklingar mot huvudet växt sig allt starkare.
Länge var han en förhållandevis ensam röst i debatten, men i takt med att hjärnskadorna blivit fler och allvarligare har allt fler lyssnat på Yelverton Tegners varningar.
– Det har skett en långsam ökning av antalet hjärnskakningar i Elitserien sedan mitten av 90-talet med ett litet avbrott för cirka tio år sedan när reglerna kring tacklingar mot huvudet skärptes.
– Jag brinner för att bryta den här kurvan, och det finns vissa tecken under den här säsongen på att hjärnskadorna blivit något färre. Men det är för tidigt att säga om det rör sig om ett trendbrott.
Runt 8–10 hjärnskakningar är normalt under en säsong för Luleå Hockey, vilket ska relateras till en trupp med runt 25 spelare. I genomsnitt kan alltså en ishockeyspelare räkna med ett antal hjärnskakningar under en karriär.
– Utvecklingen går emot att symtomen efter en hjärnskakning är mer allvarliga än tidigare. Under de senaste säsongerna har jag haft en spelare som tvingats avsluta karriären och en annan som var borta i mer än ett år efter hjärnskador.
– Det finns inget säkert svar om orsakerna, men man kan i alla fall konstatera att belastningen blir hårdare på spelarna med så många matcher och att det är mer kraft i tacklingarna med spelare som ständigt blir snabbare och starkare.

I period två blir det allt tydligare att det här inte är hemmalagets kväll när Modo tar ledningen med 3–1. Från sin position mellan avbytarbåsen ser Yelverton Tegner hur puckarna trillar in bakom Luleås målvakt.

Kanske var det ändå en vändpunkt i början av förra säsongen när flera allvarliga hjärnskador efter farliga tacklingar uppmärksammades i medierna. Samtidigt kom rapporter från Nordamerika om flera självmord under en kort tidsrymd bland tidigare NHL-spelare som var kända som så kallade slagskämpar.
– Det finns inte samma slagsmålskultur inom svensk ishockey som i NHL, men allt sammantaget väckte en hel del tankar bland spelare och ledare. Jag upplever att det finns en annan förståelse nu för att lyfta de här frågorna.
På vilket sätt var det ett problem tidigare?
– På flera plan. Nu finns en respekt för det vi kallar hjärnvila och en försiktighetsprincip innan spelare tillåts komma tillbaka. Tidigare kunde det hända att jag behövde argumentera för en tränare att den här spelaren verkligen behöver vila. Jag tror också att ishockeyspelare tänker sig för en gång extra numera innan man ljuger för sin doktor i ivern att komma tillbaka till spel så snabbt som möjligt.

Yelverton Tegner är den läkare som nästan alltid intervjuas när ishockeyns hjärnskadeproblematik lyfts fram. Han har blivit en av sportjournalistikens mest synliga doktorer och medverkat i allt från vetenskapsradion till direktsända debatter i SVT.
– Det har känts viktigt att bidra med sakkunskap och jag tycker att jag lyckats gans­ka bra att få fram det jag velat säga.
Med sin lågmälda och något akademiska framtoning har han i debatter envist framhållit forskning, stati­stik och hälsorisker kring våld mot huvudet.
– Jag har ganska stort tålamod med meningsmotståndare, men lite svårt ändå för den mytbildning som finns på området. Exempelvis gamla elitspelare som hävdar att problemet sitter i att tacklingar inte tillåts inom ungdomsishockeyn. Det vore helt fel väg att tillåta tacklingar mellan unga spelare där det kan skilja enormt mycket i längd och vikt.
Tappar du aldrig tron på ishockeyn när skadeutvecklingen varit så dyster?
– Nej, egentligen inte. För jag kan sportens grunder. Tacklingar är en del av sporten för att erövra pucken. En hård tackling axel mot axel där båda spelarna är beredda på vad som sker leder i princip aldrig till en hjärnskada. Men vi måste komma bort från rena överkörningar.
Yelverton Tegner värjer sig emot att jämföra ishockeyns problem med de hjärnskador som är vanliga inom boxning.
– Det är på en helt annan nivå. Boxning är för mig legaliserad misshandel. Det finns ingenting inom ishockeyn som försvarar våld mot huvudet.

Kronisk huvudvärk, depres­sioner, Alzheimer och så kallad boxardemens är några sjukdomar som Yelverton Tegner kunnat se bland före detta ishockeyspelare långt efter karriären.
– När jag började som lagläkare var diagnostiken oerhört trubbig. Allt fokus var på det initiala skedet och det krävdes i princip medvetslöshet för att ställa diagnosen hjärnskakning.
– Numera vet vi betydligt mer om behovet av hjärnvila och att arbeta enligt ett rehabiliteringsschema med olika steg där spelaren måste vara symtomfri i minst 24 timmar för att öka belastningen i nästa steg. Vi vet också att enstaka hjärnskakningar sällan är något problem, men att det är stora risker förknippade med upprepade hjärnskakningar.
Men ändå kvarstår stora frågetecken, som exempelvis vilka hjärnskador som kan leda till framtida ohälsa. Det behöver inte alls vara de skador som ser särskilt otäcka ut, med spelare som är medvetslösa eller ligger i kramper, som leder till problem efter karriären.

Yelverton Tegner koordinerar forskning i samverkan med Umeå universitet och Sahlgrenska akademin för att med hjälp av blodprov få en bättre bild av spelarens hälsa.
– Det handlar bland annat om att studera förekomsten av äggviteämnen i blodet före och efter en hjärnskada. Jag hoppas kunna bidra med mer kunskap innan jag slutar som lagläkare.

Matchen är slut och Modo kan åka hem till Örnsköldsvik med en 4–1-seger. Yelverton Tegners medicinska team kan packa ihop för kvällen efter en avslutande diskussion med domarteamet.

– Sedan förra säsongen har vi som matchläkare möjlighet att tycka till kring olika situationer som lett till ska­dor och att domare och senare disciplinnämnd kan väga in det när man utdömer avstängningar, säger Yelverton Tegner och gör sig beredd att bege sig ut i den kyliga decemberkvällen.
Slutligen: hur är det egentligen med namnet Yelverton?
– Jo, farfars far var sjö­mans­pastor i Liverpool på 1870-talet och tog med sig namnet hem till Sverige. Jag är en av två svenskar som har det som tilltalsnamn, säger idrottsprofessorn.

Yelverton Tegner

Ålder: 66 år.
Bor: Luleå.
Familj: Fru, två vuxna barn och två bonusbarn, barnbarn.
Medicinsk specialitet: ortopedi och kirurgi.
Bakgrund: Läkarexamen i Lund 1974, disputerad i Linköping 1986, professor i hälsovetenskap med inriktning idrottsmedicin i Luleå 2011. Under många år privatpraktiserande ortoped och delägare i läkarhuset Hermelinen. Lagläkare för Luleå Hockey sedan 1974 och läkaruppdrag även inom fotboll och basket.
Aktuell: I debatten om hjärnskador inom ishockeyn.
Senast lästa bok: »Den kreativa klassens framväxt« av Richard Florida.
Oanad talang: »Tveksamt om det kan kallas talang, men jag är mycket intresserad av fotografering.«
När träffade du en patient senast: »En undersökning nu på eftermiddagen för ett invaliditetsintyg.«
Viktigaste hälsofrågan: »Att få folk medvetna om riskerna med stillasittande.«

Vårdentreprenör, forskare, privatpraktiserande ortoped, professor. Men allra mest är nog Yelverton Tegner lagläkare för Luleå Hockey efter snart 40 års engagemang i föreningen. Foto: Tomas Bergman