Nej till ändrat huvudmannaskap

Huvudmannaskapet för missbruks- och beroendevården ska även i fortsättningen vara delat mellan landsting och kommuner. Det fastslog barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) när hon på onsdagen presenterade lagrådsremissen i frågan.
Att samla huvudmannaskapet hos landstingen var ett av huvudförslagen i Missbruksutredningen (SOU 2011:35), som överlämnades till regeringen av utredaren Gerhard Larsson i april 2011.
– Det förslaget går vi inte vidare med, säger Maria Larsson. Jag tror man kan komma åt problemen med samarbete, och vill införa en lagstadgad skyldighet för kommuner och landsting att komma överens om hur vården ska se ut.
Frågan om huvudmannaskapet splittrade remissinstanserna. Bland andra Läkarförbundet, Läkaresällskapet och Vårdförbundet var positiva till att låta landstingen ta över, medan bland andra det mäktiga SKL, Sveriges Kommuner och landsting, sade nej.
Maria Larsson medger att SKL:s motstånd hade betydelse för regeringens ställningstagande. Men även andra skäl spelade in, säger hon:
– Om man skulle ändra ansvarsfördelningen såg vi en risk för nya gränsdragningsproblem, till exempel mellan psykosocial behandling och socialt stöd.
Gerhard Larssons förslag om en skärpt vårdgaranti på 30 dagar får också nej av regeringen, med motiveringen att alla mottagningar redan lever upp till detta krav i dag – förutom mottagningar för läkemedelsassisterad behandling av opiatmissbrukare, där Maria Larsson medger att tillgängligheten är för dålig. Förslaget att integrera tvångslagarna LVM och LPT får också tummen ner, liksom förslaget om en separat missbrukslagstiftning.
Missbruksutredningen innehåller ett 70-tal olika förslag, och många av dem är inte särskilt kontroversiella. Regeringen tillstyrker bland annat olika satsningar på kunskap och kompetens, och mer insatser mot läkemedelsberoende. Avsikten är att den nya ordningen ska träda i kraft den 1 juli i år.
Svante Pettersson, utredare på Läkarförbundet, betecknar regeringens besked i huvudmannafrågan som djupt olyckligt:
– Det var precis det här vi varnade för i vårt remissvar, säger han. Inom SKL finns det en låsning, eftersom denna organisation ska företräda både kommunernas och landstingens intressen. Det är olyckligt att man låter denna låsning innebära att ett viktigt samhällsområde inte kan moderniseras.
Går det inte att lösa med lokala överenskommelser?
– Nej, eftersom resurserna ligger fel. Landstingen kan inte göra ett större åtagande om de inte får mer pengar. I Gerhard Larssons förslag fanns en skatteväxling från kommuner till landsting som skulle ha klarat detta.
Även beroendeläkaren Sven Andréasson, professor vid Karolinska institutet och styrelsemedlem i Svensk förening för beroendemedicin, är besviken på att huvudmannaskapet inte ändras:
– Jag hade hoppats att regeringen kunnat sätta sig över revirstriden mellan kommuner och landsting, säger han. I grunden tror jag inte att det finns så stor oenighet mellan oss och socialtjänsten. Vi måste bemöta missuppfattningar, som att vi bara skulle använda läkemedel och att vi skulle lämna de mest utslagna därhän.
– I modern beroendevård kombinerar vi psykosocial och farmakologisk behandling, och vi skulle få bättre förutsättningar i en samlad organisation. Vi måste kunna nå de stora grupper som är beroende, men inte socialt utslagna.
– Socialt fungerande personer går nästan aldrig till socialtjänsten. Däremot kan man göra mycket i primär- och företagshälsovården. Men det förutsätter stöd och ett tydligare uppdrag.