För drygt ett år sedan vände sig läkarna vid hälsocentralen i Sollefteå till Arbetsmiljöverket och till Ångermanlands läkarförening. Sedan dess har myndigheten varit på besök flera gånger, och företagshälsovården fick göra en enkät som visade att arbetsbelastningen på vårdcentralen var mycket hög. Detta gällde flera yrkesgrupper, men värst var det för läkarna.
– En typisk arbetsdag behövde vi ofta sitta kvar två–tre timmar efter arbetstidens slut, berättar Bahar Nikaein, specialist i allmänmedicin och familjeläkare vid hälsocentralen; hon är också skyddsombud.
– Oftast måste vi komma in och jobba fyra–fem timmar på lördagar och söndagar också, även när vi inte var i tjänst eller hade jour.
Det här var extra kännbart för Bahar Nikaein, eftersom hennes man också är familjeläkare vid samma vårdcentral:
– Vi hämtade barnen på dagis eller i skolan, och så fick de komma hit och leka medan vi jobbade. Men efter ett tag ser man att barnen inte mår bra. Det här är ett jättefint jobb. Men när det drabbar familjeliv och privatliv så mycket måste man sätta stopp.
Bakgrunden till att det blivit så här kan enkelt beskrivas i siffror. Hälsocentralen är den enda som finns i Sollefteå och den har drygt 15 000 invånare listade. För att matcha dessa finns det 9,6 tjänster som familjeläkare, omräknat till heltider. Men i verkligheten finns det bara 4,35 familjeläkare här.
Det finns också fyra ST-läkare som tar stort ansvar för egna patienter, men det räcker inte. Bahar Nikaein beräknar att en familjeläkare i Sollefteå normalt har mellan 2 000 och 3 000 personer på sin lista. Periodvis, som när ST-läkarna tjänstgör på andra kliniker, kan det handla om bortåt 4 000.
– Vi är för få doktorer, helt enkelt, säger hon. Det är grundproblemet. Och det har blivit sämre och sämre. Jag vet inte hur länge vi orkar.
Den ansträngda situationen går också ut över patienterna. Om det inte är något akut, kan väntetiden för att få träffa en läkare ligga på tre–fyra månader. De som ringer akut har vårdgaranti och ska få komma inom en vecka. Men de multisjuka äldre som står på väntelistan kan få vänta i månader.
Problemet med läkarbristen på vårdcentralerna är inte begränsat till Sollefteå. Några dagar före Läkartidningens besök beskriver Tidningen Ångermanland situationen på Kramfors (en fast läkare på fyra läkartjänster), Höga kustens (också en på fyra) och Nylands hälsocentraler (en fast läkare på tre läkartjänster).
Arbetsmiljöverket har inspekterat 16 av landstingets vårdcentraler i Västernorrland, och riktar kritik mot bland annat hög arbetsbelastning. Blir det ingen förbättring kan det bli aktuellt med viteskrav.
Det mest påtagliga resultatet av Arbetsmiljöverkets och fackets besök, säger Bahar Nikaein, är att vårdcentralen fick tillstånd att anlita stafettläkare, något det varit stopp för tidigare. Nu har man oftast en stafettläkare på plats, vissa veckor två. Men det är svårt att locka hit även dem.
Enbart pengar löser inte situationen. De finns pengar till att besätta de vakanta läkartjänsterna, men man hittar inte läkare. Vill man förändra situationen måste man göra arbetet mer attraktivt för doktorer, säger Bahar Nikaein:
– När jag började som ST-läkare inom primärvården hade vi bra lön i förhållande till andra specialiteter, men så är det inte längre. Och för några år sedan blev det stopp för utbildningspengar till familjeläkare; vi har inte längre pengar till utbildning, som våra kollegor på sjukhuset har.
– Så varför skulle en familjeläkare vilja komma till en arbetsplats där det inte finns intresse för kompetensutveckling, där man har stor arbetsbelastning och samtidigt dålig ersättning jämfört med andra specialiteter?
Bahar Nikaein, som ursprungligen kommer från Iran, utbildade sig till läkare i Frankrike och arbetade fem år som geriatriker i Paris. Hon flyttade till Sollefteå därför att hennes man, som också är från Iran men har svensk läkarutbildning, gjorde AT och ST här. Sollefteå är en fin liten stad där det är tryggt för barnen att växa upp, säger hon. Men de stannar inte till vilket pris som helst:
– Jobbet som familjeläkare är fantastiskt. För patienternas skull vill jag fortsätta jobba. Men det måste hända någonting. Annars är det svårt att fortsätta jobba på detta sätt. Vi stannar kvar för att vi vill att det ska bli bra. Men det finns gränser.
– En typisk arbetsdag behövde vi ofta sitta kvar två–tre timmar efter arbetstidens slut, berättar Bahar Nikaein, specialist i allmänmedicin och familjeläkare vid hälsocentralen; hon är också skyddsombud. Foto: Håkan Nordström
