»En läkare per 1 500 patienter är omodernt«

Det säger centerpartisten och läkaren Anders W Jonsson som är ordförande i riksdagens socialutskott efter att ha tagit del av Läkarförbundets rapport »Primärvårdens läkarbemanning«.
Anders W Jonsson tycker att målet med en specialistläkare per 1 500 listade patienter i primärvården är förlegat.
– Det är en målsättning som jag känner mig mycket tveksam till. Vi har ju lagt om systemet helt efter år 2000, när man antog det här målet. Det var ett beslut som fattades av en socialdemokratisk regering i samband med den nationella planen för primärvården, som sedan visade sig misslyckas kapitalt.
Gäller alltså inte målet en primärvårdsläkare per 1 500 listade patienter längre?
– Det är ett beslut från 13 år tillbaka i tiden och jag tycker att det inte är relevant i dag med tanke på de stora förändringar vi har gjort inom primärvården. Det intressanta är hur många vakanser som finns i svensk primärvård i dag, och hur många det faktiskt finns budget till att anställa. Då får man en bild över hur stort vakansläget är, och den här undersökningen visar tydligt att det saknas 858 läkare.
Men ska det finnas en gräns för hur många invånare per primärvårdsläkare det bör finnas?
– Jag tycker inte att man ska ha den typen av målsättning, för det beror ju helt och hållet på hur man organiserar primärvården. Om du har en vårdcentral med gott om kvalificerad personal i övrigt, då behöver du kanske inte lika många läkare. Men om du har en vårdcentral som bara är bemannad med läkare och några få sjuksköterskor eller undersköterskor så behöver du betydligt högre läkartäthet. Så jag tycker att det är omodernt att fokusera på antalet läkare per 1 000 invånare.
Anders W Jonsson säger att det viktiga i stället är att fundera på vad vårdvalet har inneburit.
– Och ingen kan ge svar på frågan hur många fler läkare det finns i primärvården i dag jämfört med 2009. Den statistiken finns inte.
Anders W Jonsson säger att det hade varit oerhört intressant om Läkarförbundet hade gjort den här undersökningen 2008 för att nu kunna jämföra siffrorna, eftersom det är en kunskap som saknas.
– Den information som finns hos SCB är ju bara hur många läkare som finns i den landstingsdrivna primärvården, och det är lika många nu som det var för tre år sedan och då vet vi att det har blivit 200 nya vårdcentraler. Så där drar jag slutsatsen att det måste finnas många fler läkare än för tre år sedan.
– I och med att det är första gången man använder den här metoden är det väldigt svårt att uttala sig om huruvida de åtgärder vi har vidtagit haft effekt eller inte. Har vi misslyckats kapitalt och antalet allmänläkare är på väg ner? Det finns inget bra svar på den frågan eftersom statistiken är bristfällig.
Var ligger ansvaret för en rimlig och rättvist fördelad läkartäthet i primärvården?
– Ansvaret är delat. Det är statens ansvar att se till att vi har tillräckligt många utbildade läkare, och där har vi gjort en kraftig ökning de sista åren; vi är uppe i 1 200 utexaminerde per år. Sedan är det landstingen som har ansvar för vidareutbildningen av läkare. Och där hjälper Socialstyrelsen till via det nationella planeringsinstrumentet. Men det är landstingen och de enskilda klinikerna som styr över hur många av de olika specialiteterna som ska utbildas.
Anders W Jonsson säger att det vore helt orimligt med en statlig reglering av hur många som ska utbildas inom varje specialitet.
– Det skulle i praktiken kunna innebära att Socialstyrelsen förbjöd till exempel kvinnokliniken i Östersund att tillsätta en ny ST-läkare, för i Jämtland ska man endast utbilda ytterligare sju allmänläkare. Nej, det här måste styras lokalt.
Siffran 858 härleds till Läkarförbundets enkätfråga om antalet vakanser vid vårdcentraler som angett att de har ekonomi och patientunderlag som ger möjlighet att besätta dessa. Drygt 40 procent av verksamhetscheferna ansåg sig ha sådana ekonomiska förutsättningar.