Nästan omedelbart när bilen är parkerad utan för den stora villan i Limhamn utropar Morten Ljungdahl att det är så typiskt honom! Han har glömt två paket köttfärs, som han skulle ha till middagens pasta bolognese, i kylen på jobbet. Eftersom hans jourpass börjar om bara någon minut får hustrun Pia, som själv är sjuksköterska, göra en utryckning till närmaste matvarubutik och kompletteringshandla. Hon himlar lite med ögonen.
Morten Ljungdahl börjar förbereda matlagningen medan han själv ringer jourpassets första samtal till en kollega på Region Skånes prehospitala centrum. Kollegan verkar blir lite förvånad över uppmaningen att vittja arbetsplatsens kylskåp på köttfärs.
»Ta det och gör en hakkeböf«, säger Morten Ljungdahl på sin svensk-danska.
Annars ringer han inte alls från jourtelefonen eftersom det då blockerar linjen som ska vara till för ambulansteamen. Men nu var det nödfall.
Morten Ljungdahl är telefonjour max fem gånger i månaden, men det är han som schemalägger de 15–20 kollegerna och ibland måste han därför själv ta de mest obekväma passen, som till exempel midsommarafton.
– Det firar vi inte i Danmark, så det blir dansken som får ta hand om de fulla svenskarna.
Morten Ljungdahl hackar lök till köttfärssåsen när telefonen ringer första gången.
»Det är läkar-Morten, RLS.«
Anteckningarna gör han på bänken bredvid skärbrädan, på förtryckta formulär för bästa möjliga struktur. A4-
papperet är också det som utgör patientjournalen. Helt analogt alltså.
»Feber?«, frågar Morten, sedan hummar han uppmuntrande många gånger innan det korta samtalet avslutas.
– Det var ett barn med astma som hade haft hosta och blivit blå om läpparna, men nu hade hon slutat hosta och det var bra. Det kändes som om det var okej att lämna hemma.
Egentligen ganska vanligt, förklarar Morten Ljungdahl.
Det går inte ens en minut innan telefonen ringer igen. Morten Ljungdahl har bara precis hunnit tvätta händerna och lyfta lökkniven innan han åter måste sätta på sig sin bluetoothsnäcka och svara:
»Läkar-Morten, det är RLS.«
Morten Ljungdahl lyssnar uppmärksamt.
»Och han har ingen smärta? Nej, för min del går det bra«, säger Morten och upprepar hela sitt namn tydligt för inringaren.
– Trafikolycka, säger han när han lagt journalbladet underst i högen. Det är också vanligt. Det är halt i dag. Ibland kommer det tio samtal från samma olycka.
Men de allra allvarligaste olyckshändelserna och sjukdomarna, de hör Morten Ljungdahl och hans RLS-kolleger sällan något om, för där behöver inte ambulanspersonalen tveka utan kör direkt till sjukhusets akutintag.
– De ringer om patienter som är skadade inte vill följa med ambulansen. I samband med alkohol eller olyckor när patienten blivit riktigt skadad, då blir de ofta rädda och vill bara hem.
Morten Ljungdahl säger att man då får försöka övertyga patienten om att det inte är förnuftigt. Fungerar inte det kan man be om en vårdintygsbedömning.
Nu kommer hustrun med den nya köttfärsen. Lök, vitlök, bacon och färs fräser snart på spisen, och trots att den moderna köksfläkten arbetar effektivt letar sig aromatiska ångor ut i det luftiga köket.
Matlagningen går i akuttempo. Metodiskt, noggrant och raskt. Parallellt ringer telefonen och Morten Ljungdahl frågar efter vitalparametrar, tidigare sjukdomar och läkemedel. Och ambulansnummer. Däremellan är han glad och avspänd. Men han säger att det vore svårt att arbeta kliniskt samtidigt.
– Att stå mitt i ett patientmöte och gå ifrån för att ambulansen ringer, och det kanske går 20 minuter för att fem ambulanser ringer på rad, det är inte bra att kombinera. Det är det som är så himla bra med RLS, att det är renodlat medicinskt stöd. Man ska akta sig för att blanda in levande patienter.
Då ljuder en amerikansk siren, som i »Spanarna på Hill street«. Jag tror att det är något av barnens leksaker, men det visar sig vara dörrklockan. Tidigare har Morten Ljungdahl sagt att han fått sin dos av blåljus, men jag undrar, jag. Det är Läkartidningens fotograf som kommer.
Morten berättar att han vid ett tillfälle själv var tvungen att ringa ambulansen mitt under ett RLS-pass då hans son fått svårt att andas.
– Jag ringde SOS Alarm. »Ni måste skicka ut en ambulans så att han kan inhalera!« Jag kunde ju inte sitta på akutmottagningen med ambulanstelefonen!
Det ringer igen. Morten Ljungdahl svarar och lyssnar.
»När det kommer igen så här så ska man misstänka en mer allvarlig infektion«, säger han och lyssnar vidare.
»Jag tycker faktiskt att hon ska till sjukhuset, hon är lite snabb i andningsfrekvensen också … Jättebra. Tack, hej.«
Morten Ljungdahl säger att det där var en typisk RLS-patient som man misstänker har influensa igen efter att just ha haft det. Det kan vara en sepsis.
– Nio av tio gånger är det säkert ingenting, men hittar man den tionde så är det bra.
Diskussionen gällde hur man skulle hantera ärendet. Kunde det vara lämpligt att lämna patienten hemma?
– Influensasymtom utanför influensasäsongen, då är det oftast allvarligt, men det är svårare nu mitt i influensasäsongen. Då får man försöka se till helheten.
Det ringer omedelbart igen. Men Morten har just råkat hälla i en halv burk torkad basilika i köttfärssåsen. Han tar en tesked och rättar kvickt till sitt misstag, men hinner ändå svara.
»Det är Läkar-Morten, RLS.«
– Är bullarna färdiga? frågar Pia när maken avslutat samtalet.
– Ja, du får titta – de skulle ha 6 minuter, svarar Morten. Köttsåsen är i alla fall färdig.
Lilla Mathilde kommer in i köket. Hon är klädd i sitt blommiga nattlinne och bär på en tufsig gosekatt. Mathilde har varit hemma med feber i dag, och vill hellre spela datorspel än att äta mat.
Det ringer igen. Morten Ljungdahls röstläge och talhastighet sänks något. Han bekräftar inringaren flera gånger innan samtalet är slut.
– Det var ett hjärtstopp som de fick avsluta. De ringde till mig för att höra om det är okej. De får ju lov att avsluta efter 30 minuter, men nu var det mindre än 30 minuter utan respons och vi kom överens om att det var rimligt att avsluta.
Vi sätter oss för att äta. Tagliatelle, köttfärssås, tomatsallad och små baguetter.
Innan Morten ens hunnit komma till bordet så ringer det igen. Elvin tittar lite efter sin pappa som nu går in och sätter sig på sängen i ett sovrum en bit bort för att inte störa middagen.
– Ibland är det jobbigt. När man pratar så går han iväg hela tiden. Ibland ringer det så ofta så att man knappt hinner träffa honom.
Jobbigast tycker sonen att det är vid läggdags.
– Han får avsluta mitt i meningen om han läser en bok.
Finns det kvällar då det inte ringer? frågar fotografen, som hade funderat på vad hon skulle tagit för bilder om det inte ringde.
– Nej, det finns det inte, säger Pia.
– Och det har blivit mycket mer, upplever jag i alla fall, fortsätter hon.
– I början var det bara någon gång, fyller Elvin i.
Båda har rätt i sina iakttagelser. Antalet samtal till RLS ökar procentuellt mer än samtalen till SOS Alarm och antalet utryckningar.
Inget av barnen verkar tycka att det lockar att bli vare sig sjuksköterska eller läkare – Mathilde vill bli frisör. Eller balettdansös. Hon tycker också att det ringer mycket till pappa.
Nu kommer Morten och slår sig ner igen. Han har inte ens rört maten ännu.
– Man skulle kunna tro att jag har beställt dem till att ringa för att ni skulle komma, säger han, tittar på Läkartidningens utsända, och kastar i sig en stor tugga. Då ringer det igen.
Danska och svenska yr om vartannat. Det verkar olika hur lätt ambulanspersonalen har att förstå Mortens idiom och ibland blir han extra tydlig. Morten kommer och sätter sig vid matbordet igen och kan nu fortsätta sin måltid. Men nu börjar övriga familjen bli klar.
– Tack för maten, far, säger Mathilde.
– Værsgo min skatt, säger Morten och den lilla tjejen tassar iväg ut i vardagsrummet till datorn.
»Spanarna på Hill street«-sirenen ljuder igen och Pias dotter Katarina kommer hem från dansrepetition på Malmöoperan inför »Trollflöjten«. Hon ska vara fågel. Nu landar hon vid matbordet och gör honom sällskap.
– Det är aldrig roligt när man sätter sig ner för att äta och telefonen ringer tio gånger. Alla har hunnit äta. Man kommer ner till kall mat och får sätta sig och äta ensam, säger Morten.
Efter maten finns tid för lite pusslande. Det är Morten Ljungdahls sätt att varva ner.
– Ett helt förfärligt pussel! nästan ropar han glatt.
»Två systrar på terrassen«, Renoir, 1 500 bitar. En speciell pusselduk ligger på matsalsbordet under den stora designade taklampan.
– Det är som att meditera. Det är bra att lägga pussel när man har RLS, då står man bara där.
Elvin brukar vara med.
– Kommer du ihåg den där lilla svåra där i hörnet, säger han. Där vi bara testade alla?
Ja, Morten kommer ihåg.
– Och den där vid huvudet!
– Det var ett väldigt avancerat pussel det här, säger Morten.
Och så ringer det igen.
Morten Ljungdahl är telefonjour max fem gånger i månaden, men det är han som schemalägger de 15–20 kollegerna och ibland måste han därför själv ta de mest obekväma passen, som till exempel midsommarafton. – Det firar vi inte i Danmark, så det blir dansken som får ta hand om de fulla svenskarna. Foto: Julia Lindemalm
