Patrik Sundström säger att Läkartidningens enkät är intressant eftersom frågorna utgår från realistiska vardagsfall, och inte som ofta från tillspetsade men ovanliga situationer.
– Hade jag varit vårdgivare hade inget av det här varit uppenbart omöjligt, tycker jag, det handlar om hur det kan ske. Lagstiftningen ger möjligheter för vårdgivare att ta fram rutiner och riktlinjer som gör att man kan hantera uppgifter för de syften som beskrivs i exemplen.
Att svaren spretar är inget han förvånas över.
– Min uppfattning är att vårdgivarna hittills i alldeles för liten utsträckning tagit sitt ansvar och gjort tydligt för personalen vad man får göra och inte. När vi har kontakt med personal är det många som vittnar om att de inte vet på vilket sätt det får ta del av uppgifter för att kvalitetssäkra det de gör.
Men det är inte läkare på golvet som svarat, utan personer i olika ledande befattningar. Borde man inte kunna förvänta en större enhetlighet i tolkningen bland dem?
– Jag tror att svårigheten att ge entydiga svar beror på många olika saker. Det finns helt klart en försiktighet, en rädsla på olika nivåer för hur patientinformation får hanteras. Det finns de som tror sig ha gjort rätt men ändå blivit åtalade för dataintrång. Möjligen finns det också en passivitet i tolkningen av lagstiftningen, man avvaktar hur andra bedömer att det är möjligt att använda lagen.
Patrik Sundström menar också att PDL också ställer lite nya krav på juristerna inom vårdorganisationerna.
– Vi jurister behöver i större utsträckning vara involverade i de verklighetsnära utvecklingsprocesserna. Vi kan inte bara vara problemidentifierare utan i lika stor utsträckning vara med och diskutera möjliga lösningar, och det kan vara en ny roll att vara med i den delen.
En förklaring till den generellt sett restriktiva hållningen i svaren tror Patrik Sundström kan vara att många fokuserar på det första ledet i bestämmelsen, som säger att man får ta del av uppgifter »endast om man deltar i vården av patienten …«.
– Man glömmer ofta nästa knorr »…eller av annat skäl behöver uppgifterna för sitt arbete«. Det är klart att de uppgifter som dokumenterats behöver vi återanvända så mycket vi kan för att göra vården bättre.
Han illustrerar med narkosläkaren i enkäten.
– Handlar det om att kvalitetssäkra verksamheten är det ointressant att hon den vecka när patienten opererades inte hade del i vården, eftersom hon varit inblandad i att sätta upp vårdprocessen.
Många som svarat verkar ha hakat upp sig på att kvalitetsarbetet ska vara »systematiskt«. Man ser det som att den individuella uppföljningen inte lever upp till det kravet.
– Jag skulle inte våga säga att den individuella uppföljning du talar om inte skulle kunna vara systematisk om vårdgivaren tagit fram rutiner som säger att i vissa verksamheter blir uppföljningen av vissa patientfallfall mer individuell.
Efter rapporteringen kring fallet med smärtläkaren vid Karolinska i Huddinge har krav rests på att PdL måste ändras. Utredningens uppdrag är att se över vilka utmaningar och hinder som finns för en mer ändamålsenlig informationshantering i vårdsektorn, och om dagens lagstiftning svarar mot behoven.
– Det här är en sådan utmaning som kan handla lite grann om lagstiftning, men – som vi ser det – väldigt mycket om implementeringen, där vi kan ge förslag på åtgärder som stöder den, säger Patrik Sundström, som menar att det är svårt att analysera om lagstiftningen ger tillräckliga möjligheter innan vårdgivarna arbetat aktivt med frågan och tagit fram verksamhetsnära rutiner.
– Det är ju ett tag kvar innan utredningen ska vara färdig, så förhoppningsvis har det hänt en del där ute, man har infört mer rutiner och man har sett i verksamheterna om man har fått det stöd som behövs för att utföra sitt arbete eller om lagen inte tillåter det.
Vissa av svaren i Läkartidningens enkät verkar dock tyda på att det inte bara rör sig om bristande implementering, utan om en genuin osäkerhet även på ledningsnivå om hur lagen ska tillämpas.
I ett landsting har man infört en riktlinje och en särskild inloggning för individuell uppföljning, vilket väl är ett tecken på att man arbetat med frågan. Samtidigt säger man i en kommentar till Läkartidningen att man är osäker på hur den aktuella lagparagrafen ska tolkas.
Vilket ansvar har lagstiftaren om det finns en sådan osäkerhet?
– Det lagstiftaren kan göra om det finns en för stor osäkerhet och otrygghet är att i till exempel förarbeten exemplifiera mer vad intentionerna med lagen är. Men man kommer aldrig att komma till en punkt där allt är solklart utan ledningarna måste sätta ned foten och säga att »den här bedömningen gör vi«, och sedan får man pröva den om den är hållbar.
