När Marie Wedin tog över ordförandeklubban efter Eva Nilsson Bågenholm 2010 ärvde hon också en splittrad styrelse. Marie Wedin har tidigare beskrivit dåligt arbetsklimat och intressemotsättningar i CS (LT nr 1/2011). Nu säger hon att stämningen är mycket bättre.
– Jag har en hel del erfarenheter från olika styrelser i idrottssammanhang, fotbollslag och så. Jag försöker få centralstyrelseledamöterna att anamma den kulturen. Vilket inte är fullt möjligt, för här sitter ju många fler som bevakar sina särintressen medan en fotbollslagsstyrelse har mycket mycket lättare att hitta ett gemensamt mål: det är ju alltid att vinna så många matcher som möjligt.
Marie Wedin menar att
det fackliga arbetet bär en fel­sökarkultur i sig som inte är helt lätt att forma ett till-
litsfullt samarbete utifrån. Hon funderar på om det kanske är en läggningsfråga varför man en gång blir fackligt engagerad, men tror att det i första hand beror på att fackligt arbete är en träning i att försöka hitta fel, och när man hittat ett fel då säger man nej.
– Vi jobbar på lokalplanet och får en massa info som ska betas av hela tiden. Vi lär oss titta efter det som inte är bra. Det är det vi drar fram och protesterar mot. Då slår vi liksom klackarna i backen och vägrar att gå framåt.
Marie Wedin säger att det kan låta destruktivt, men sådan är verk­ligheten. Ingen behöver ju gå till sitt fackliga ombud för att förbundet ska bära fram ett budskap om
att den senaste omorganisationen är lysande! Det blir få sådana arbetsuppgifter, konstaterar Marie Wedin.
– I stället är det uppdrag att påtala missförhållanden. Så dras man in i det här sättet att tänka och det präglar en i arbetet i CS också.
Marie Wedin säger att det svåraste med ordförandejobbet är att få alla i CS att samtidigt fatta att styrelsens uppgift är att få förbundet att blomstra och gå framåt.
– När man är i sina delföreningar så är det ju det fotbollslaget som man ska bringa till seger, men medan man sitter i centralstyrelsen måste man tänka på hela förbundets bästa.
Marie Wedins eget mångåriga engagemang i Sjukhusläkarna (tidigare Sjukhusläkarföreningen) väckte både farhågor och kritik från flera håll när hon kandiderade till ordförandeposten i Läkarförbundet, såväl 2004, då hon förlorade, som 2010, då hon vann. 2010 hade hon suttit som ordförande i Sjukhusläkarna drygt 7 år. En del ansåg att hon i och med detta skulle får svårt att framöver representera kårens alla intressen. I en programförklaring som publicerades i Läkartidningen nr 49/2010 inför fullmäktigemötet 2010 förkunnade hon dock att hon skulle tala för hela förbundet om hon blev vald och kraftfullt driva dess frågor. Hon skulle också i så fall avsäga sig sitt ordförandeskap i Sjukhusläkarna.
Nu har det gått två och ett halvt år. Hon är mitt i sin and­ra mandatperiod. Hennes företrädare har suttit tre perioder. Ska man sitta längre krävs särskilda beslut.
Är du nu hela förbundets ordförande?
– Jo, jag tycker verkligen det. Nu har det varit väldigt mycket primärvårdsfrågor med den här utredningen vi har gjort (se LT nr 11/2013). Vi har också mycket fokus på läkarutbildningen och alla Sylf-frågor så just nu är sjukhusläkarfrågor den lilla delen. Men så händer det något och det vänder och så blir det sjukhusläkarfrågor igen. De frågor vi arbetar med pendlar.
– Jag tycker faktiskt inte att jag har någon specifik sjukhusläkarprofil. Mer än möjligtvis när jag försöker måla upp bilder, då tar jag ofta exempel från min egen vardag och det är ju en sjukhusläkarvardag.
Vad har förbundet hittills åstadkommit under din tid som ordförande?
Marie Wedin räknar upp:
– Jag tycker att vi till exempel har fått vårdplatsbristen att bli ett erkänt faktum.
– En annan sak är vårdgarantin. Sjukhusläkarna började för många år sedan att prata om kömiljardens undanträngningseffekter. Då var det ingen som gick med på det. Nu säger till och med socialministern att han förstår att det finns vissa undanträngningseffekter.
Hon nämner också just enkätundersökningen om bemanningen i primärvården som fick stort medialt genomslag när den presenterades för några veckor sedan.
– Under femton år har man hela tiden pratat om att man ska satsa på primärvården, och vad har hänt? Ingenting.
– Och nu håller vi på med vården av de mest sjuka äldre. Det är alldeles för lite läkarmedverkan i vården av de mest sjuka äldre. De som behöver mest läkartillsyn får minst. Läkarförbundet ska presentera en beskrivning av situationen senare i vår. Vi har bland annat gjort kvalitativa intervjuer med läkare som är väldigt erfarna i gamet, och de har en samstämmig bild av att det här inte fungerar.
Marie Wedin säger att Läkarförbundet skapar bra politik genom att ha bra faktaunderlag.
– Vi kan bevisa att vi inte bara talar i egen sak, utan att det faktiskt förhåller sig på det här viset.
Läkarförbundet arbetar också med ett projekt som handlar om läkarrollen. Hur den ser ut i dag och hur den behöver förändras i förhållande till morgondagens krav.
– Jag är övertygad om att patientens val är här för att stanna. Det finns ingen väg tillbaka. I stället för att berätta för patienten vad som är bra så måste vi ännu mer lägga fram argument som gör att patienten själv plockar ut en bra behandling. Målet är detsamma, men man måste ändra retorik och förhållningssätt lite grann.
Marie Wedin har själv upplevt hur rollen som läkare förändrats under de tre decennier som hon varit yrkesverksam.
– Absolut är det så, men i vården finns så många olika patienter. Vi har ju fortfarande »omhändertagandepatienterna« kvar, det är 85-åringarna. Men så har vi 1980-talisterna som absolut måste få välja själva, och så hela spannet emellan.
Marie Wedin påpekar att det ligger i läkaryrket att förhålla sig till vem det är man har framför sig och hur man ska behandla honom eller henne.
– Men vi måste vässa oss hela tiden. Annars riskerar vi att drunkna under kraven. Man måste, precis som de som står i en butik eller ett café eller är taxichaufför, kunna serva alla.
Men är det verkligen rimligt att kräva en så bred repertoar från läkare?
– Ja, man måste lära sig att börja med öppna sinnen och försöka känna av patienten.
Marie Wedin har svårt att svara konkret på vad förbundets arbete med läkarrollen ska mynna ut i.
– Man kan alltid göra en liten bok, säger hon och skrattar lite.
– Men det är inte det som är grejen, utan det är att få i gång en diskussion om läkarrollen på samma sätt som vi har om vårdplatser. Det är inte en sak man lägger på bordet, utan om man får chans att säga något i ett sammanhang så kan man peta in läkarrollen.
Läkarförbundets största politiska utmaning framöver är enligt Marie Wedin att få folk och beslutsfattare att förstå att läkare måste vara med och styra sjukvården.
– Man kan inte hitta på en massa omorganisationer, bygga strukturer och fatta stora övergripande beslut om medicinsk verksamhet som inte är förankrade i läkarkåren. Det fungerar inte. Ska vi kunna ha en hyfsad sjukvård utan alltför hög skatt så måste vi koncentrera oss på det som är viktigt.
Och vad det är, menar Marie Wedin, måste läkarkåren var med och avgöra.
– Det kan inte någon annan yrkesgrupp göra, även om inte läkarna kan göra det ensamma. Men man kan inte göra som nu, det blir inte bra och det fungerar inte i längden.
Att läkarna inte är med i beslutsprocesserna är emellertid inte enbart tjänstemäns och politikers förskyllan. Marie Wedin säger att det delvis är läkarna själva som inte velat vara med. Men nu börjar allt fler lite yrvaket konstatera att vården håller på att glida läkarna ur händerna.
– Ja, och det har att göra med att alldeles för många läkare koncentrerar sig bara på sina patienter.
När det kommer beslut om nyordning så beskriver Marie Wedin hur läkarna ojar sig och tar sig för pannan inför det man tycker är vansinniga beslut och förändringar.
– Och så koncentrerar de sig ännu mer på patienterna.
Förbundets stora utmaning internt är medlemsantalet, säger Marie Wedin. I dag är cirka 82 procent av de yrkesverksamma läkarna med i Sveriges läkarförbund. Anslutningsgraden är lägre bland de yngre läkarna och högre i de årgångar som nu går mot pension. Målet är 90 procent, men Marie Wedin konstaterar att anslutningsgraden riskerar att bli ännu lägre än dagens utifrån hur åldersfördelningen ser ut, om inte mer aktiva insatser görs. Men det viktigaste är att de som är med förstår varför de är det, säger hon.
– Och att de är stolta över att vara med i förbundet och tacksamma över att vara med. Att det inte bara är en utgift man får ta för att inte sticka ut eller ett försäkringsbolag om man skulle få kicken. Att man förstår värdet av att vara med i förbundet!


Marie Wedin framför sin arbetsplats, Helsingborgs lasarett, där hon sedan 25 år har arbetat som specialist i ortopedi. En dag i veckan är hon på plats. Hon tycker att det är en styrka att den som är ordförande i Läkarförbundet brukar ha en fot kvar i kliniken. Foto: Julia Lindemalm



»Om jag skulle börja arbeta heltid på ortopeden i morgon skulle jag behöva vidga mitt register. Jag har i dag rätt begränsade ortoped­uppgifter som passar bra för min begränsade arbetstid.« Marie Wedin gör små handoperationer med små risker för komplikationer som skulle drabba kollegorna dagen efter, när hon inte är där. Foto: Julia Lindemalm