Läkartidningens artikel om den smärtläkare vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge som polisanmäldes för att via journalen ha följt upp en tidigare patient blev en av förra årets mest lästa och kommenterade (se LT nr 43/2012). Händelsen har också tagits upp i flera debattartiklar i Läkartidningen och andra medier.
Det mest påfallande i inläggen är en stor osäkerhet om vad som är tillåtet och inte enligt patientdatalagens (PDL) regel om inre sekretess (4 kap 1 § PDL, se faktaruta nästa uppslag). Skälet är att det finns många situationer där det går att se en medicinsk vinst med en journalöppning, trots att man inte, som det står i bestämmelsen, »deltar i vården av patienten«.
För att belysa frågan har Läkartidningen vänt sig till tjänstemän med ansvar för patientsäkerhets- och/eller integritetsfrågor inom landstingen för att höra efter vilken tolkning man gör i några av de situationer som beskrivits i inläggen.
Svaren visar att man i en del fall är eniga om att journalkollerna inte är tillåtna. Det gäller de journalöppningar som görs i rent utbildningssyfte (fråga 1B och 1C). Här stöder man sig bland annat på hovrättsdomen mot en sjuksköterska som gick in i dåvarande statsrådet Leif Blombergs journal utan att ha del i hans vård (RH 2002:36). Sjuksköterskan angav utbildningsskäl, och hovrätten konstaterade i domen att det bland vissa vårdanställda fanns en felaktig uppfattning att man hade rätt att gå in i »främmande patientjournaler« av det syftet.
I de övriga fallen går svaren mer isär. Anmärkningsvärt är att man i något fall tolkar lagen på ett sätt som går emot det egna medicinska samvetet. Det gäller exemplet med en läkare som vill försäkra sig om att en föranstaltad åtgärd för en tidigare patient verkligen blivit utförd (fråga 3). Ett par svarande menar att det inte är tillåtet, trots att det »känns fel«.
När det gäller de två sista frågorna, som rör olika former av kvalitetssäkring, framgår av kommentarerna att en central punkt handlar om hur man tolkar 2 kap 4 § punkt 4 i patientdatalagen. Enligt den får journaluppgifter behandlas för »systematiskt och fortlöpande« kvalitetsarbete, och en journalöppning som syftar till ett sådant kvalitetsarbete skulle därför kunna utgöra exempel på ett »annat skäl« i PDL 4 kap 1 §.
Enkäten visar att det finns en rätt stor enighet om att morbiditets- och mortalitetsseminarier (fråga 4) räknas till det systematiska och fortlöpande kvalitetsarbetet, och att journalöppningar är tillåtna i dessa lägen.
Från två landsting gör man dock en annan bedömning och anger att samtycke måste inhämtas från patienten.
När det gäller enskilda läkares möjligheter att följa upp sin insats efter att den direkta vårdrelationen upphört (fråga 5) går tolkningarna mer isär. I exempelvis Östergötland, där man tagit fram riktlinjer för detta, gör man tolkningen att individuell kvalitetsuppföljning för att säkra sin kompetens bidrar till ökad kvalitet för verksamheten och därför faller in under den aktuella punkten. Andra svarande menar att det inte räcker med ett sådant »utbildningssyfte«: samtycke från patienten krävs.
