Journalisten Hanne Kjöller har skrivit en läsvärd bok om den kris som forskning världen över länge befunnit sig i. Den bygger på intervjuer med forskare, på artiklar i vetenskapliga tidskrifter och på utredningar från myndigheter (som SCB, SBU, UKÄ). Ett starkt fokus ligger på »praktiknära forskning« dit klinisk forskning hör.
Inledningsvis deklarerade författaren att »forskning är det bästa som hänt mänskligheten«, har räddat oräkneliga människors liv och är avgörande för innovation och ekonomisk utveckling. Dessa ovärderliga förtjänster bidrar till att frågan om dess resurser används optimalt sällan ställs. Kjöller ansåg det möjligt att både prisa vetenskap och fundera över hur pengarna används.
Vetenskapens arbetssätt skiljer sig från andra områdens genom att, om de upprepas, ska de ge ungefär samma resultat var gång. Det går sällan. John Ioannides är professor vid universitetet i Stanford och forskar om forskning. Han uppgav för Kjöller att när hans forskargrupp sökt replikera högprofilerade studier är det i så många som från 50 till 90 procent av dem där det misslyckas. Glenn Begley, en annan intervjuperson, hade liknande erfarenheter och ansåg den usla replikeringen bero på att man får de resultat som systemet premierar.
Vad är det då systemet belönar? Kjöller fann att det främst gynnar forskare som får sina arbeten publicerade i någon internationell vetenskaplig tidskrift, ju mer prestigeladdad desto bättre. Sådana tidskrifters anseende och inflytande beror på hur ofta deras publicerade artiklar används som referenser i senare utgivna vetenskapliga artiklar. Detta mäts med den s.k. impaktfaktorn JIF (Journal Impact Factor). Det är en kvot där täljaren består av summan av alla referenser till en tidskrifts samtliga publicerade artiklar ett visst år och nämnaren av summan av antalet artiklar den publicerat de två föregående åren. Ju högre JIF, desto högre förment kvalitet och därmed prestige.
Kjöller kom fram till att måttet lätt kan manipuleras, men trots det fortsätter vara avgörande för fördelning av forskningsmedel. Hon drog slutsatsen att såväl JIF som antalet publicerade artiklar och referenser är undermåliga för bedömning av kvalitet i ansökningar och enskilda forskningsresultat. Det stämmer. Är mått felaktiga i enskilda fall, är de lika ofullkomliga när man som i JIF låter dem ingå i en kvot. En referens är en markering i texten, ofta en siffra. Den hänvisar till någon av källorna som angetts i referenslistan. Siffran i sig är tom. Att den ändå används som kvalitetsmarkör beror på den märkliga tanken att referenser ges som erkänsla för en slags intellektuell skuld till tidigare alster. Det är dock uppenbart att referenser för att ge stöd åt slutsatsen »Anderssons arbeten försenade området i årtionden« har en helt annan innebörd än »efter Petterssons banbrytande studier tog området stora steg framåt«. JIF och liknande mått är lätta att använda, men kvalitet kan bara bedömas genom att läsa artiklarna referenserna hänvisar till.
Kjöller har gjort en viktig insats genom att i sin bok samlat belysa olika aspekter av vetenskapens ovetenskapliga sätt att kvalitetsvärdera sina produkter. Den förtjänar att läsas av alla som forskar eller arbetar med administration och finansiering av forskning. Varför inte användas i seminarier i doktorandutbildningar?
