Medicinsk tungviktare i ny upplaga, den sjunde. Den väger liksom tidigare 1,6 kg, men den intellektuella tyngden har ökat ytterligare, och boken med sina numera 27 000 uppslagsord på 669 sidor är värd sin vikt i guld.
I recensionen av den fjärde upplagan 2005 jämförde jag med Lundh & Malmquists »Medicinska ord«, och fann att verken kompletterade varandra snarare än konkurrerade. Nu har kompletteringen blivit total i det att Jörgen Malmquist överraskande klivit in i Lindskogs lexikon som medförfattare.
Mängder av ord och några förkortningar är tillagda eller uppdaterade. Boken är så färsk att den faktiskt innehåller covid19-statistik t o m juni 2020.
Det är djärvt att ge ut en sådan här bok i dessa tider av rättstavningsprogram och lättillgänglig googling, men till skillnad från datorns förslag kan man alltid lita på att Lindskog-Malmquists versioner är de korrekta som officiellt bör användas i svensk skrift. I Lindskogs ordbok finns grekiska, latinska och försvenskade stavningar som separata uppslagsord med korshänvisningar till ordens huvudartiklar. Det är dock lite förvånande att fontanell saknas som ett eget uppslagsord, utan kommer först i texten under fons. Andra exempel på uppslagsord som märkligt saknas är capitellum, calcarea och kalkaxel. Ordet calcarea dyker visserligen upp under peritendinit, men det är knappast där den letar som inte redan vet vad det betyder. Jag saknar också eosinofil esofagit, en handikappande åkomma som uppmärksammats alltmer det senaste decenniet och som verkar vara vanligare än man tidigare trott, men som alltför lätt kan förbises vid dysfagiutredningar.
Men i allmänhet är det inte svårt att hitta både det man söker och lite till: Ingenting går upp mot att slå i en riktig bok.
Liksom tidigare inleds verket med en utmärkt språklig översikt och ett par sidor viktiga skrivregler, som alla användare bör studera noggrant för att säkert följa Socialstyrelsens och Svenska språknämndens rekommendationer.
En annan värdefull egenskap som följt med sedan tidigare upplagor är att boken ofta anger bestämd form av substantiv, vilket visar deras genus (en eller ett). Det är särskilt bra för det ökande antalet utländsk personal som hjälper oss i sjukvården, men även infödda svensktalare är ofta villrådiga över den tämligen godtyckliga tilldelningen av genus på kemiska substanser och inlånade ord. T ex appendixet (i en bok) och appendixen (i kroppen; vilket ej står i SAOL, men det är väl så vi säger på sjukhuset). Tyvärr är genusmarkeringen inte konsekvent genomförd på alla uppslagsord. Urvalet verkar slumpartat, men allmänna genusregler finns i skrivreglerna.
Lika viktiga är betoningsangivelserna som ges för nästan alla ord. Svensk betoning av internationella ord skiljer sig ofta från motsvarande ord på andra språk.
Därtill hade man kunnat önska sig fler uttalsanvisningar för vissa konsonanter, t ex k– och ch-, som ibland blir hårt k– (chiasma, ketos, chi), ibland mjukt tj– (chi igen, keram, cheiloschisis/keiloschisis), ibland med engelskt t-förslag (chips, Cheyne-Stokes), och ibland sj– (chock, Charcot). Även undertecknad språknörd blir osäker ibland.
Påpekanden och förslag från tidigare recensioner har åtgärdats. Ett gammalt tryckfel som dock förblivit oupptäckt till nu är dr Hashimotos förnamn Hakaru (inte »Haxaru«).
Jag saknar listan över illustrationer, som fanns i tidigare upplagor. Men man kan väl inte få allt.
Dessa recensentanmärkningar kan inte skymma helheten: Lindskog och Malmquists Medicinsk terminologi är ett oöverträffat hjälpmedel och rekommenderas starkt till alla medicinska skribenter. Boken är sedan länge många läkarsekreterares bästa vän och borde vara obligatorisk på varje läkar- och läkarsekreterarexpedition – inte värd att snålas på!
