Sällan har jag läst en så kärnfull och lättläst filosofisk bok som professor Jonna Bornemarks senaste. Jag tar henne på orden och skriver i jagform. På de fyra sista sidorna läser jag hennes »Högtidstal vid riksmötets öppnande 2019«. Den filosofiska grunden till detta tal är utförligt redovisad i tre delar av bokens 200 sidor. I pedagogiskt förlösande berättelser får jag både filosofisk förståelse av och vetenskaplig förklaring till vad omdöme betyder både som känsla, kunskap och praktik.
Författaren presenterar Aristoteles kunskapssyn och belyser hur vi 2 000 år senare utvecklat en ny syn på företeelsen omdöme. Vår betydelsefulla naturvetenskap från 1600-talet och framöver har tyvärr gjort att intresset för att skapa levande kunskap via samtal har minskat.
I del två belyser Bornemark hur t ex personal inom skola, vård och socialtjänst både resurs- och tidsmässigt ges allt färre tillfällen att skapa och omsätta egen hållbar och omätbar kunskap. Med humor, allvar och livfulla egna praktiska erfarenheter åskådliggör hon många filosofiskt svårtillgängliga men både praktiskt och pedagogiskt nödvändiga begrepp.
I del tre läser jag hur vi kan odla vårt omdöme så att också mellanmänsklig professionalitet kommer till sin rätt. Med ny kunskap kan oreflekterat beroende av ständigt ökande marknadisering, teknifiering och manualisering hejdas.
Jonna Bornemarks bok kommer att göra skillnad. Den kan få t ex läkarkandidater att vilja se mer av de företeelser och förhållanden hon belyser. Annan kunskap finns än den som har siffror och fasta kategorier som grund. Också det som gör människor levande bör läkare lära sig förstå. Omdöme är svårt att mäta det praktiska värdet av. Det är ändå att räkna(!) med. Boken visar att de som utför kärnverksamheters arbeten bäst kan få politiker, ledning och administratörer att se mer än siffror på sina skärmar. Kommer också nästa års budget att räkna med att psykiskt sjuka ska botas ännu fortare?
Boken väcker minnen. Som provinsialläkare 1972 fick jag lära mig att antal vårdkontakter betydde mer än vårdkvalitet. IT-tsunamin i kafferummen på 90-talet dränkte våra utvecklande samtal om vårdens kvalitet. Marknadens osynliga hand la sedan grunden för konkurrens mellan kliniker, ökade administrativa kostnader och gjorde arbete med människor och deras ohälsa till vinstdrivande tjänsteproduktion (t ex KRY). Först när jag arbetat som allmänläkare i 15 år, lärde jag mig av filosofer vad hälsa är – och nu, lite väl sent – vad omdöme egentligen är.
Att jag alltför ofta tänkt psykosomatik eller liknande när jag mött patienter kan bero på att jag enbart lärt mig se symtom som tecken på skada i kroppsorgan inklusive centrala nervsystem. Jonna Bornemarks ihållande, ibland påfrestande tal om företeelsen icke-vetande skrämmer mig inte längre. Jag vågar nu förundras över och kan förstå att vissa patienter velat säga mig något som jag misstolkat som tecken på sjukdom. Är det möjligt? Jag som kan så mycket! »Icke-vetande«, bla-ha! Missade inte en enda tentamen.
