Jag har kanske begått ett brott, men jag är inte säker på att jag gjort något fel. Fredagen den 3 november 2013 gick jag in i en patients journal som jag inte vårdade. Jag hade inte sökt patientens tillstånd för att göra detta. Inte heller kan jag ta upp som förmildrande omständighet att jag ville följa upp vården, att inget skulle missas. Jag har nog inte heller ägnat mig åt vad patientdatalagen kallar för att »systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra kvaliteten i verksamheten«. Min journalläsning drevs egentligen endast av min egen nyfikenhet. Och jag menar att det inte bara är rätt, utan en nödvändighet för att bedriva god vård. Nyfikenheten är kunskapens syre, men även omtanken behöver luft. Vi är nyfikna på det vi bryr oss om.

För bara några år sedan hade det varit självklart att göra det jag gjorde – rentav slarvigt att inte göra det – men någonting har förändrats bland kollegorna i landet. Det är inte bara den nya patientdatalagen som inte uttryckligen förbjuder det jag gjorde, utan snarare vårdgivarnas föreskrifter som hindrar. I ett uppmärksammat rättsfall blev en läkare som gjorde vad läkare i alla tider gjort, nämligen att följa upp sin patient, åtalad för olaga journalintrång. Och trots att han blev friad verkar nu allt fler läkare vara oroliga för att de inte har rätt att följa upp sina patienter.

Men först till fallet. En ambulans kom till det stora sjukhuset med en patient. Över hela kroppen fanns en mängd blåmärken, patienten hade haft övre luftvägssymtom och sepsis blev fort arbetsdiagnosen. Kort efter ankomsten till sjukhuset förlorade patienten medvetandet och ett akutlarm gick ut, och därmed blev jag tillkallad. Anestesisköterskan fick fort in ytterligare en grov infart och efter en lite för liten mängd vätska vaknade patienten till. Jag skriver lite för lite, eftersom instabila sepsispatienter ibland kan kräva mycket stora mängder vätska. Denna patient återhämtade sig anmärkningsvärt fort och betedde sig inte riktigt som förväntat. Något var avvikande. Blododlingar togs och antibiotika sattes in. Patienten hade återhämtat sig, var vaken och fullt orienterad och oväntat stabil, men verkade ändå vara rejält sjuk. Vi var ett flertal läkare i akutrummet och efter att ha överlagt med de övriga lämnade jag ganska snart akuten. Under det efterföljande nattpasset återkom mina tankar till patienten: vad kunde det vara som patienten led av? Tanken slog mig inte att fråga patienten innan jag lämnade akutrummet, ifall hen skulle ha något emot att jag gick in och läste journalen i efterhand. »Inte för att vara till någon hjälp, utan bara för att jag är nyfiken« är inget man kan säga till en svårt sjuk människa i en akutsituation.

Vi börjar lära oss genom böcker och före-läsningar, sedan av förebilder, genom artiklar, tidskrifter, ronder, konferenser, kurser och symposier. Vi lär oss av dem som undervisar oss, men kanske än mer av dem vi undervisar. Men inga lär oss så mycket som våra patienter. Det vore en stor synd om denna möjlighet skulle tas bort genom ett överdrivet och missriktat skydd av den personliga integriteten. Vårt land är nu fullt av kollegor som inte längre vågar gå in i journaler till patienter de mött och behandlat, av rädsla för att bli anmälda och kanske fällda för »glädjeläsning« som sjukhusets jurist kallat det.  

Men jag behöver inte fundera över vad min patient led av den där kvällen på akutrummet, för nästkommande dag gick jag alltså in i hens journal och läste. Bara för min egen skull. Som så ofta klarnade bilden efter något dygn: när utvilade huvuden tänkt till och blodprov, röntgen- och odlingssvar börjat droppa in lättade dimman. Så nu vet jag vad vi inte visste på akutrummet. Och genom att veta blir vi bättre. Och för att, återigen, stilla min nyfikenhet gick jag in i journalen efter några dagar för att följa upp min patient. För vi vill veta, inte bara vad våra patienter lider av utan hur det gått för dem. Det är en nyfikenhet som en dag kan rädda ett liv. Vad patienten led av? Det behåller jag för mig själv. Jag är kanske kriminell, men patientsekretessen är helig och det är skillnad på tillfälliga förordningar och uråldriga lagar.