På den preoperativa mottagningen är det lugnt när den sista patienten på listan kliver in genom dörren och räcker fram en stor hand. Hela han är faktiskt ordentligt stor och ser ut som tagen ur en Johnny Cash-sång. I journalen kan jag läsa att han har levt vad som beskrivs som en »kringflackande tillvaro«, och ansiktet visar upp märkena från ett liv av att inte böja på nacken. En man som nog vunnit en del, men förlorat mycket. Det är inget hotfullt över honom, i alla fall inte nu, tvärtom är han glad och trevlig med sin breda stockholmska. Han sätter sig i stolen, lutar sig tillbaka, och efter min fråga om tidigare operationer så tar han helt över samtalet och börjar berätta. Det är lunchtid men jag har ingen mer som väntar och lyssnar gärna på en bra historia. 

För sex månader sedan blev han diagnostiserad med rektalcancer. »Jag hade skitit blod i flera månader innan jag till slut gick till läkaren«, berättar han. Operation bokades snarast och han lades kort därefter in på sjukhuset. Kvällen före operationen kom kirurgen in med en spritpenna och ritade över magen: Ett långt streck och sedan en rund ring vid sidan om strecket. Kanske var det först nu som det verkligen gick upp för honom att han skulle få en stomi efter operationen, och han bestämde sig genast. 

Då sjuksköterskan kom in med nattmedicinen lite senare, tog han den, men svalde inte utan spottade fort ut den i toaletten så snart hon lämnat rummet. Han började därefter packa sina saker; någon operation med påse på magen skulle det inte bli. Bakjouren ringdes in och en förhandling påbörjades. Patienten stod på sig: hellre dog han inom några månader än överlevde med rektumamputation och stomi. Operation motsatte han sig inte, men på sina villkor och då utan stomi. Samtal gjordes, kontakter knöts och det fanns en alternativ operation som skulle kunna vara aktuell, men som innebar klart större risker. 

Före operationen fick han skriva under ett papper om ansvarsfrihet – kirurgerna hade ju rekommenderat en mer radikal operation. Operationen utfördes nästa dag och blev framgångsrik. De efterföljande kontrollerna har varit invändningsfria och han anses nu botad. 

En viktig fråga är varför vi inte ger våra patienter mer valfrihet. Är det för att vi, kanske med rätta, inte litar på deras förmåga att välja? Även om ökad valfrihet absolut inte är någon garanti för ökad tillfredsställelse (kanske är det rent av tvärtom?) är det något som alltmer efterfrågas. Valfrihet i vården är svårt, av många skäl, det finns så många parametrar att ta hänsyn till och alltför mycket osäkerhet. För vad är det vi väljer när vi väljer vård; är det person, enhet, metod? Väljer vi resultat eller upplevelse? Och vad händer sedan, när det inte går som planerat; vems blir ansvaret? 

Sjukvård är inte en produkt eller tjänst som kan köpas och säljas som en bil eller läskedryck, och läkare kan inte utvärderas som en hotellvistelse. Det finns mycket att göra för att förbättra vården genom ökad uppföljning, och patientupplevelsen är en del i detta, men bara en av många delar. 

För den enkla sanningen är att de allra flesta patienter, inklusive jag själv, inte kan välja vård på ett rationellt sätt, vilket självfallet inte är samma sak som att patientens åsikt inte är betydelsefull. Min patient shoppade inte runt bland olika vårdalternativ på jakt efter det vackraste golvet, den bäste kirurgen eller de bredaste leendena. Han var införstådd med riskerna och krävde inte resultat, bara att få bli behandlad utifrån sina önskemål. Och där ligger valfrihetens kärna: det viktigaste är inte att kunna välja mellan olika vårdalternativ, utan att ha friheten att välja bort det man inte trivs med. 

»Ge kirurgen en kram från mig om du ser honom, han räddade livet på mig.« Det är det sista han säger när han går ut genom dörren. Jag har glömt att informera honom om det mesta kring det dag-kirurgiska ingrepp han ska genomgå nästa vecka, men jag har svårt att tänka mig att han är särskilt orolig inför det.