Det har gått bra för min kurskamrat som jag läste ekonomi med för, låt oss snällt säga, några år sedan. Vi äter lunch på Strandvägen och utanför restaurangen står en av hans senaste sportbilar parkerad. Den ser ut som ett rymdskepp och kostar som en tvårumslägenhet. Jag kommer med tunnelbanan och en barnvagn. Kontrasten i hur livet har utvecklat sig är påtaglig, fast inte besvärande för någon av oss, och ingen av oss skulle vilja byta med den andre. 

Bankiren är en framgångssaga, ett mastermind i en bodybuilder-kropp som sätter alla fördomar ur spel. Väldigt långt ifrån lagom var min vän när vi läste, och sådan har han tack och lov förblivit den stora framgången till trots. Men det mest intressanta för mig är inte hur mycket min vän tjänat utan hur han utvärderas. Bortom de finansiella instrumentens snillrika konstruktioner handlar det om att tjäna pengar åt bankens ägare. Det borde då även vara lätt att mäta prestationen: räkna hur mycket pengar han tjänat in för företaget under året, subtrahera kostnaderna, jämför med kollegornas siffror och utvärderingen är klar.

Min väns utvärdering pågår under en hel vecka per år och som anställd vid en av världens största investmentbanker utvärderas man inte bara av sina chefer, utan också av sina medarbetare och stödpersonal. Hans sekreterare är en av dem som utvärderar honom årligen. Utvärderingen är direkt karriäravgörande, för personalomsättningen är inte hög, den är mycket hög. Det är naturligtvis en girighet som driver prestationen, men inte bara en girighet efter pengar utan efter resultat.  

Kapitalismen må vara brutal, men den motverkar godtycke genom insamling och bedömning av fakta.

I ett fikarum på ett litet sjukhus hör jag långt senare ett helt annat samtal. En kollega är upprörd efter ett samtal med sin chef. Efter en lång karriär vill chefen att hen ska sluta gå jourer eftersom det har framkommit klagomål. »Det känns så obehagligt, som en Kafka-roman. Jag vet inte vad jag anklagas för, eller av vem, bara att de säger att de är oroliga.« Jag har aldrig arbetat med kollegan och har följaktligen ingen aning om hen är en bra eller dålig läkare, eller om det finns fog för chefens oro. Men min magkänsla säger mig att inte heller hens chef vet helt säkert. För hur skulle han kunna veta? Beslutet att stänga av en läkare från jourtjänst är ovanligt, och chefen har med stor säkerhet inte tagit lätt på saken. Men den intressanta frågan blir vilka fakta beslutet baserats på.

Läkararbetet är komplext och svårutvärderat. Vem avgör om en läkare är bra eller inte? Och vad ska utvärderas: sjukvården som produceras, patientens upplevelse, undervisningen eller kanske kostnadseffektiviteten? Det är inte lätt att utvärdera sjukvårdspersonal. Men svårigheten är ett dåligt skäl till att inte göra det. Bara det faktum att vi blir utvärderade förbättrar oss.  I en tid då allt fler läkare upplever att de inte blir sedda, att de endast fyller en rad på ett schema, sätter utvärderingen fokus på individen och individens enskilda kompetens, den synliggör och sporrar till förbättring.

För några år sedan pratade jag med en enhetschef om personalutvärderingar inom vården och berättade hur det gick till på min väns arbete. Han lyssnade, halvhjärtat, som om jag berättade något från en annan planet, och sa sedan: »På vår enhet behöver vi inte göra utvärderingar, här gör alla så gott de kan.« Det är tyvärr en åsikt som inte är alltför ovanlig inom vården. Våra styrkor är inte identiska bara för att vi har gått samma utbildning, och sjukvården skulle vinna på att synliggöra våra styrkor och svagheter. I alla fall för oss själva.