En dag fick den gamle anestesiologen vid Det Stora Sjukhuset i uppdrag att preoperativt bedöma patienter från en helt annan klinik än den han var van vid. Till »de gamla vanliga« opererande klinikerna fanns upparbetade kanaler, där det var lätt att kontakta anmälande/opererande läkare för att vid behov vidta adekvata åtgärder före operation – men så var inte fallet med de nya.
Den första patienten visade sig vara kraftigt överviktig och hade en medicinlista lång som en litania (oavkortade versionen). Listan i fråga föreföll adekvat eftersom patienten hade en rad åkommor som – sammanlagda med fetman – gjorde risken vid anestesi hög. (Blockad var inte aktuell.)
Inskrivande läkare hade på operationsanmälan satt en post-it-lapp med noteringen »Direkt till operationsavdelningen operationsdagens morgon« – som dessutom råkade vara en måndag.
»Hmmmm«, tänkte den gamle anestesiologen. »Sannolikheten att denna gravt sjuka patient klarar av adekvata preoperativa förberedelser i bostaden – inklusive vilka preparat som ska intas och vilka som skall hoppas över operationsdagens morgon – förefaller liten.«
Eftersom information om inskrivande läkare (som gissningsvis satt dit post-it-lappen – anonymt) fullständigt saknades, och aktuell journalanteckning inte var inskriven i datorn, uppringdes ansvarig kliniks inskrivningsmottagning med förhoppningen att kunna nå ansvarig läkare. Någon sådan gick inte att återfinna, varför vederbörande sjuksköterska meddelades att patienten i fråga behövde läggas in senast kvällen före.
»Det har vi inte resurser till.«
»Då får Ni skapa dem.«
»Vi är ålagda att spara.«
»Då vill jag att du hänvisar mig till det dokument som kräver att ni åsidosätter patientsäkerheten.«
»Ja, är det på det viset, får vi förstås försöka göra något«, sade sköterskan med viss tvekan i rösten.
Den gamle anestesiologen lade på luren och funderade några ögonblick över varför detta samtal alls förekommit. På en sunt fungerande kliniks mottagning hade sköterskan förstås inte gått i svaromål över huvud taget utan hänvisat till ansvarig läkare, med vilken samtalet i så fall skulle ha förts.
Därefter kom dagens verkliga överraskning, när det visade sig att de två följande patienterna på inskrivningslistan i stort sett var karbonkopior av den första: Grav övervikt, långa medicinlistor och komplicerande sjukdomar, avsaknad av information om ansvarig läkare – samt den anonyma post-it-lappen med inläggning operationsdagens morgon, som var en måndag.
Mottagningssköterskan trodde inte sina öron när hon fick ytterligare två samtal med samma (enligt hennes egen klinik ohemula) krav på inläggning senast söndag eftermiddag!
Eftersom den gamle narkosläkaren därefter återgick till sin ordinarie verksamhet, har han än i dag ingen aning om hur vidare procedurer med nämnda patienter faktiskt genomfördes – men han undrar fortfarande över hur inskrivande läkare så totalt kunde bortse från ALLT som inte hade med själva ingreppet att göra. Begrep inskrivande läkare inte alls vilka risker patienterna löpte? Eller – hemska tanke – struntade hen i dem?
Några månader senare utlokaliserades den gamle narkosläkaren från Det Stora Sjukhuset till en annan opererande klinik som han inte heller var så van vid. Även där visade sig åtskilliga patienter vara gamla och sköra (plus en del små barn), men verksamheten löpte på det hela taget bra – i alla fall tills en sjuksköterska på berörd vårdavdelning ringde.
En nyopererad patient hade någon timma efter återkomst till vårdavdelningen fått lite högre puls än förut och svettades en smula. Den gamle narkosläkaren frågade varför hon ringde honom i stället för att kontakta den läkare på opererande klinik som hade ansvaret för avdelningen och patienten. Svaret blev: »Någon sådan har vi inte.«
Eftersom den gamle narkosläkaren hade fullt upp med de patienter som just då låg på ett antal operationsbord, svarade han: »Då får Ni ordna fram en sådan. Jag har inte tid.«
Ett par timmar senare infann han sig på samma vårdavdelning för att bedöma patienter inför kommande ingrepp. Ovan nämnda patients puls hade vid det laget spontant återgått till det normala, och svettningarna hade upphört. Någon för patienten ansvarig läkare hade aldrig infunnit sig (om en sådan ens gått att uppleta).
Sjuksköterskorna på avdelningen i fråga var emellertid mycket undrande över principen att deras läkare ansvarade för HELA den inlagda patienten – inte bara för den lilla del av kroppen som opererats. Detta hade de aldrig hört talas om – och blev mycket förvånade när den gamle narkosläkaren förklarade att denna princip är en grundsten i vården av patienter inlagda på sjukhus samt att de flesta kliniker som den gamle narkosläkaren arbetade på fann detta självklart.
Därmed är sagan slut, och det är för väl att det bara är en saga. I Sveriges dyra och högt utvecklade sjukvård där helhetssyn är en självklarhet, skulle det naturligtvis aldrig förekomma att ansvariga läkare fullständigt struntade i allt som inte hade med det förestående (eller alldeles nyss genomförda) ingreppet att göra – och dessutom gjorde sig onåbara för såväl kontaktsökande kollegor som sin egen kliniks sjuksköterskor. Eller är det så illa att det förekommer även här?
