Skam den som ger sig!

Jag gick till apoteket från vårdcentralen, hämtade medicinen direkt. Den ska tas på morgnarna, så jag ställde burken på köksbordet, vid frukostplatsen. Bra!

Inte förrän på morgonen fattade jag att det var en sån där burk. Jaha, det är ju bara att finna sig i, fast visst, jag har ont i både fingrar och handled. Men det blir att bita ihop och ta i och knipa hårt, så ska det väl gå.

Järnspikar! Det gör väldigt ont, men jag kniper hårt, och finner snopen att jag inte orkar knipa tillräckligt. Måste alltså hitta något verktyg. Var har vi burköppnaren?

Burköppnaren är en god vän, hjälper mig ofta. Marmeladburkar, mjölk- och filpaket med skruv, flaskskruvlock och – visst – medicinburkar med vanliga skruvlock. Men här blir besvikelsen stor. Burköppnarens grepp når inte ner till märkena som ska tryckas in. Jag behöver någon annan manick med grepp som når ned.

Hittar vitlökspressen med rejäla skaft, som jag hoppfullt lägger runt burklocket. Men nej, locket glider fräckt ur greppet gång på gång, den blanka metallen är för hal.

Skam den som ger sig, kökssaxen har rejälare grepp – att jag inte tog den genast, hinner jag tänka. Men faktiskt, trots flera försök glider även de skänklarna bara av den dumma burkens lock.

Gode värld, jag skulle behöva en rörtång, som rörmockarna har! Men det får gå på annat sätt. Tar saxen och försöker tänja upp flikarna som egentligen ska tryckas in, är väl för arg för att tänka redigt. Klipper en liten flik men inte är locket loss, inte. Försöker nästan i panik fortsätta med den lilla skruvmejsel jag hittar, men det var lika dumt.

Tankepaus någon minut.

Tar sen den lilla sågen, det är bara att dekapitera den förbaskade burken! Men här protesterar åter händerna med sin kraftlöshet. Sågen kommer en bit in genom plasten, ja, men efter en stund hugger den fast när den gått igenom plasten och det är två delar av burkhalsen som ska besegras. Stopp för gott här alltså. Locket sitter fast!

Nu jäklar! Jag tar sågen och tänker såga av ett hörn nedtill på burken. Men även den här gången kommer jag in en liten bit, sen hugger sågen fast för gott. Men ett hål fick jag, även om inga tabletter är små nog för att kunna pillas ut. Nå, halva segern är vunnen, bara ett hjälpmedel för att vidga hålet krävs.

Plattången jag letar efter finns inte, men avbitartången. Några knappnålar hittar jag, och högst upp i köksskåpet finns några värmeljus och – vilken tur! – tändstickor. Alltså: ljuset tänds, jag tar en nål med tången och värmer nålen i lågan. Det får göras flera gånger, varje gång vidgar jag springan på burken med någon millimeter. Och si!

Lätt som en plätt! Efter trettioåtta minuter har jag mina tre rekommenderade tabletter i magen.