Det Stora Sjukhuset var så duktigt på att bedriva vård, att det uppmärksammats i såväl lokal dagspress som i Dagens Medicin. På operationsavdelningen bedrevs mycket avancerad kirurgi inom en mängd specialiteter – på ett sätt som hade få motsvarigheter i landet.
Operationsavdelningens personal hade en otacksam uppgift, för det klankades ofta på att man var för långsam. Återkommande utbildningspass om »lean production« etc. hade genomförts, och åtskilligt hade man tagit till sig – men avnämnarna var ändå inte nöjda.
En självklarhet vid dessa avancerade ingrepp, som kunde ta hela arbetsdagen – och mer därtill – var, att de operationslag som började på morgonen, omgående började duka upp för att ingreppen skulle komma igång snarast möjligt.
Inte ens på Det Stora Sjukhuset som fått så fin uppmärksamhet var emellertid allt frid och fröjd. En av de opererande klinikerna hade drabbats av så svåra överbeläggningsproblem att chefen beslutade att en dag ställa in alla operationer i två salar. Det var måhända ett klokt beslut, även om patienterna blev besvikna.
Mindre klokt var emellertid, att chefen glömt att meddela operationsavdelningen – där två salar alltså iordningställts för avancerad kirurgi, helt i onödan. Förutom den avsevärda sammanlagda arbetstid – rimligen minst sex mantimmar – som på detta sätt kastades bort, kostade detta inte så lite i uppdukade specialresurser.
Den gamle anestesiologen tänkte på August Blanche. »Fan må bedriva ’lean production’ under sådana betingelser.«
