Det var en gång en såvitt känt tidigare väsentligen frisk man, som råkade cykla omkull. Till en början tyckte han att detta inte var något att söka vård för, men ett par veckor senare sökte han på hemmasjukhuset. Där noterades lågt blodvärde, och datortomografi visade en stor, retroperitoneal blödning, som bedömdes utgå från höger binjure. Åtgärden blev blodtransfusion och hemskrivning. 

Åtgärden var inte tillfyllest, för mannen återkom några dagar senare, trött och återigen med lågt blodvärde. Ny datortomografi visade, att det retroperitoneala hematomet fyllt på sig, varför patienten fick ytterligare fyra påsar blod under ett par dygn. 

Eftersom hemmasjukhuset hade begränsade resurser, kontaktades Det Stora Sjukhuset, som till en början rekommenderade fortsatt exspektans och transfusioner. Några dagar senare övertogs dock patienten, och inom kort emboliserades binjuren – men med dubiöst resultat. Misstanke på feokromocytom avskrevs. 

Under vårdtiden konstaterades, att mannen ifråga hade cancer. Blödningen bedömdes bero på en binjuremetastas, och utifrån kända fakta beräknades den återstående livslängden vara kortare än ett år. Efter halvannan vecka återsändes mannen till hemmasjukhuset – men eftersom blödningen uppenbarligen inte stoppats, återkom han till Det Stora Sjukhuset efter bara några dagar.

Där lades han in på en vårdavdelning och fortsatte blöda, vilket ersattes men i övrigt inte åtgärdades. En del koagulationsfaktorer hade lite låga värden – måhända för att de konsumerats under tiden han blött? Detta åtgärdades med hjälp av expertis. Ändå fyllde blödningen på sig, så att han behövde ännu mer blodprodukter. 

Mer än halvannan månad efter patientens cykelvurpa gick den gamle anestesiologen på sitt kvällspass och blev inom kort uppringd av kirurgbakjouren, som koncist refererade ovanstående och ville operera inom två timmar. Med tanke på den långa sjukhistorian blev den gamle anestesiologen en smula förvånad och undrade över varför man inte kommit på detta åtminstone tidigare under dagen. Det inte oväntade svaret var, att bakjouren inte fått kännedom om patientens existens förrän alldeles nyss. 

För en gångs skull var detta en bra dag, där en patient just rullats ut, och övriga på akutlistan hade klart lägre prioritet. Kirurgens önskemål var därmed lätta att uppfylla, och patienten ringdes ner prompt. Det något förvånande beskedet var, att han befann sig i duschen! »Så bra«, tänkte den gamle anestesiologen, »då är han nog inte i alltför uselt skick.«

Därefter kom det ännu mer förvånande beskedet, att patienten inte kunde komma ner till operationsavdelningen, förrän han fått prata med sina anhöriga per telefon – och de var inte hemma. Då ringde den gamle anestesiologen till vårdavdelningen och förklarade vänligt men bestämt, att den sortens dröjsmål definitivt inte accepterades. En bemannad operationssal kostade minst 10 000 kr i timman, och fler patienter stod i kö för kirurgi, så det var bara att köra ner patienten snarast möjligt. 

När patienten var klar att sövas, hade anhöriga kommit hem, så samtalet fördes via operationssalens telefon. 

Efter att ha tömt sårhålan på 4,2 liter blod – plus ytterligare någon liter under ingreppet – hittade kirurgerna inte bara en blödande binjure och diverse sivande småkärl, utan även en njurlaceration. Allt åtgärdades föredömligt, varpå patienten fick en epiduralblockad, innan han väcktes och kördes till postop. 

Det postoperativa förloppet var glatt. Epiduralen fungerade som tänkt och avvecklades på kvällen, tre dagar efter ingreppet. Dagen därpå återfördes mannen till hemmasjukhuset. 

Den gamle anestesiologen funderade på, hur man så länge kunnat ge så suboptimerad vård – varpå det plötsligt blev så bråttom! Han funderar fortfarande – så det är tur, att detta är sagor.