Inspirerad av kollegan Jakob Ratz Endler kände jag att jag också ville bidra till den ständiga frågan huruvida man ska ingripa i allmänhetens tjänst eller »ligga lågt« när det gäller akut insjuknade på allmän plats. Jag arbetade mer än sju år på ambulanshelikoptern i Stockholm och har inga problem med publik eller konstiga arbetsställningar, så det är inte osäkerhet eller rampfeber som eventuellt skulle hindra mig från att ingripa.
Om vi begränsar oss till det absurda, nämligen att bistå en akut, kanske livshotande sjuk medmänniska 12 000 meter upp i atmosfären: En timmes hårt och kanske svårt arbete framför sig i »gången« kan få den mest förhärdade akutläkare att tveka. Man gör naturligtvis en del överväganden innan man skrider till verket – eller med sänkt blick blir sittande. När det gäller barn är det väl ingen som tvekar.
Åtskilliga gånger har jag råkat ut för frågan i högtalaren: »Is there a doctor ...«, och efter att ha förstått att ingen annan anmält sig har jag gjort det och ganska snart erbjudit min hjälp. Ja, jag har t o m gjort det under en inrikesflygning i USA. Det blev en rätt märklig upplevelse där en amerikansk kirurg (vilket hon upprepade några gånger) försökte hetsa mig att »göra något« för en patient som tydligen hade haft något slags kramp. Kirurgen var rätt otrevlig och försökte hetsa mig att gå till patienten som nu hade kvicknat till och var vaken. Den amerikanske kollegan stod halvt gömd bakom ett skynke och jag sa »OK, säg till om du vill operera så kommer jag« och återvände till min plats.
I en debatt i TV för några år sedan diskuterade en amerikansk och en engelsk läkare huruvida man skulle ingripa ombord på ett flygplan. Den amerikanske kollegan slog ifrån sig med bägge händerna och sa med eftertryck: »Never!« Den engelska kollegan hävdade att det var varje läkares plikt att försöka hjälpa en behövande. Man kan nog förstå bägge synpunkterna.
Amerikanen påpekade att han kunde bli stämd för »malpractice« och därmed förhindrad att arbeta under flera års utredning om eventuell »felbehandling«. Enligt amerikansk rättspraxis riskerade han också att dra på sig ett skadestånd på miljontals dollar. Hur kul är det?
Men jag sympatiserar med den engelska doktorns inställning. Om man bestämmer sig för att ge sig tillkänna får man nog vara beredd på en del besvär, men det skulle kännas väldigt konstigt att sitta i ett flygplan passiv och glo medan det ligger en svårt sjuk människa i mittgången och kanske dör. Inte sant?
Men räkna inte med någon större belöning eller några ovationer från flygbolaget! Jag trodde en gång för länge sen att man kanske skulle få ett par flygbiljetter eller så … Glöm det. Jag har av SAS fått en bukett blommor, av Lufthansa en flaska champagne vid debarkeringen, och ett enkelt tack av några andra bolags personal ombord. Det tristaste stod Air France för:
På en flygning mellan Lyon och Paris ropades en förfrågan upp, först på franska (då jag låg lågt) och sedan på engelska, då jag kände mig föranlåten att anmäla intresse.
Snett framför mig satt en äldre man med gråblekt ansikte, svetten forsade längs kinderna och en orolig fru satt lutad över honom. Den gamle mannen såg helt enkelt väldigt sjuk ut.
Jag räckte upp handen och eskorterades av pursern till den sjuke. Jag hade ett visst besvär med att få hans stolsgranne att ge plats – man blir förvånad! Min franska är verkligen inte bra, men pursern hjälpte honom på ett tydligt sätt. Jag bad om syrgas och hörde mig för om övrig utrustning men fick veta att det inte fanns någon.
Patienten var vaken utan att jag kunde känna någon puls. Situationen var prekär för oss båda.
Efter en stund tillfrågades jag om vi skulle återvända till Lyon, men jag fick veta att vi var precis mitt emellan Paris och denna stad. Jag förordade Paris och beställde en ambulans med akutpersonal att möta på plattan. Vi landade, patienten levde och hade hämtat sig något. Frun tackade. Ett kvalificerat sjukvårdsteam kom ombord och tog över.
Efter någon månad fick jag ett torrt brev från Air France läkare som formellt (och på franska) tackade för min hjälp.
Min enkla insats bidrog kanske till att den sjuke kände sig lite bättre, kanske också till att hans liv räddades, det fick jag aldrig veta. Men jag sparade definitivt en halv miljon åt Air France. Det är ungefär vad det kostar att »nödlanda«, som termen lyder. Nog kan man tycka att flygbolagen bättre borde ta till vara en sjukvårdsutbildads välvilja och kompetens. Det är svagt och snålt att inte flygbolagen bättre visar sin uppskattning!
I början på detta millenium försökte några kollegor och undertecknad genom vårt arbete på SOS Alarm att med ett till Skandinavien närstående flygbolag formalisera ett sätt att handlägga sjukdomsfall ombord på flygplan. Intresset var ljumt och bolaget sa rätt ut att det nästan alltid fanns en läkare eller sjuksköterska ombord och att dessa alltid hjälpte till när det behövdes – det räckte.
Så kollega Ratz Endlers önskan om att man »… borde ha ett system för detta …« kan man gott hålla med om, men jag blir inte kvitt känslan av att flygbolagen inte vill betala för en tjänst de kan få gratis. Det är en hård bransch.
