Först på programmet i en av operationssalarna stod en poliklinisk gastroskopi och koloskopi, anmäld av en gastroenterolog. Patienten var en kvinna med några år kvar till 30. »Lätt, som en plätt«, tänkte den gamle anestesiologen – men hej, vad han bedrog sig.

Kvinnan ifråga visade sig vara multisjuk, med bland annat leverfibros och grava mag–tarm-störningar, som gjorde att hon sedan länge fick praktiskt taget hela sitt näringsbehov intravenöst. Detta hade hon via lasarettsansluten hemsjukvård lärt sig sköta själv. Dessutom hade hon fyra dagar tidigare skrivits ut från sjukhuset efter att ha vårdats för en bukhinneinflammation, varunder man bland mycket annat tappat bukhålan på tio liter vätska. Utöver allt detta hade hon nyligen avslutat en intravenös antibiotikakur på grund av lunginflammation, och hade fortfarande en kråsig men inte särskilt produktiv hosta och var feberfri.

Vikten låg kring 35 kilo, armar och ben var mycket magra, och ansiktet förde omedelbart tankarna till långvarig kortisonmedicinering.

Denna multisjuka patient – och icke ringa narkosrisk – hade alltså kommit direkt hemifrån, utan att någon patientansvarig läkare kontaktat anestesiolog – och hon var tänkt att återvända till hemmet »efter en liten narkos«.

Den gamle anestesiologens första tanke var att vägra och i stället skjuta upp ingreppet, men efter att ha pratat en stund med patienten och förhört sig vidare om hennes vardagstillvaro fattade han – med stor tvekan – ändå beslutet att söva. Hade hon gjort sig allt omak med att komma till sjukhuset vore det synd att skicka hem henne utan åtgärd.

Narkosen visade sig inte ge några bekymmer, men hon behövde en liter vätska intravenöst.

När skopisten anlände, tog den gamle anestesiologen vederbörande omedelbart åt sidan och frågade, vad i alla världen han menade med att skicka en så sjuk människa till en poliklinisk narkos utan föregående möjlighet till anestesibedömning. Skopisten ställde sig från början fullständigt oförstående men föreföll så småningom ta visst intryck av att den gamle anestesiologen – upprepade gånger – med skärpa framhöll att detta inte var professionellt handlagt. Såväl Socialstyrelsen som Inspektionen för vård och omsorg skulle med säkerhet haft en hel del kritiska synpunkter, ifall detta kom till deras kännedom.

Skopisten hade en del problem. Efter att ha förklarat sig färdig, dragit ut endoskopet och lämnat salen upptäcktes vid väckningen, att patienten nu såg ut, som om hon hade svalt en basketboll! Snabbt ner med en d-sond, varpå den gamle anestesiologen under flera minuter kunde suga luft och vätska ur magsäcken. Basketbollen blev något mindre, men det mesta av luften i tarmarna var kvar.

Väckningen blev oproblematisk, men när hon väl kvicknat till, hade hon mycket ont i magen, vilket postop snabbt åtgärdade med analgetika och en pip i stjärten, vilket inom kort fick magen att påtagligt minska i omfång. Efter att hon fått ytterligare en liter vätska och en flaska albumin intravenöst, såg postops personal närmast med häpnad, hur hon steg upp från bårvagnen, klädde sig och åkte hem.

En kirurg, som inte syr ihop buken, kan räkna med klander av alla. Borde inte en skopists självklara uppgift vara att evakuera så mycket som möjligt av den luft, som hen blåst in i mage och tarmar, innan en svårt sjuk människa väcks ur narkosen?

Hemkommen begrundade den gamle anestesiologen talesättet, att verkligheten överträffar dikten. Med tanke på dessa sagor måste verkligheten vara något i hästväg!