Mitt i arbetsdagen har sköterskorna bokat in en extrapatient. Jag ögnar igenom journalen, snabbt, försöker fånga det mest väsentliga. Medelålders kvinna opererad för mindre än ett år sedan för en mycket aggressiv tumör. Hon har bara hunnit komma på en enda kontroll efter operationen, och då fanns inga tecken till spridning. Nu har hon ringt och sagt att hon känner en svullnad nära operationsärret på halsen, och det är naturligtvis illavarslande, även om man tyvärr inte kan säga att det är oväntat.

I väntrummet ropar jag upp en smärt, välklädd kvinna. Hon vill inte att hennes man ska följa med in utan han får sitta kvar i väntrummet. I korridoren pratar hon snabbt, ger nästan intryck av att vara andfådd. »Så snällt att du kunde träffa mig redan idag, jag trodde inte att det var möjligt att få en tid så snabbt, jag ringde i tisdags och behövde verkligen inte vänta länge …« Orden snubblar.

Är det något jag förstår mig på så är det rädsla. Jag ser den i ängsliga kroppsrörelser, hör den i nervöst prat ur torra munnar, känner lukten av oro som gränsar mot panik. Det är ett vanligt förekommande tillstånd på min mottagning. Rädsla. I diagnoskodningssystemet finns en sifferkombination för »oro för sjukdom« som väl skulle kunna användas på flertalet cancerpatienter. Hos oss är det så normalt att vi aldrig använder den, kanske också för att den antyder hispighet vilket känns kränkande när man arbetar med allvarliga sjukdomstillstånd. Kvinnan som just nu går in i mitt mottagningsrum har all anledning att känna rädsla.

Vi sätter oss ner. Jag behöver inte ställa någon inledande fråga eftersom hon är väl förberedd och berättar varför hon kommit, att hon känt en svullnad, att hon blivit instruerad att ringa om hon »skulle känna något avvikande«. Samtidigt ber hon om ursäkt för att hon stör, säger att hon ju egentligen ska kallas till kontroll redan i mars, att hon övervägt om hon skulle klara av att vänta. Hon håller tillbaka gråten, slutar prata när rösten börjar darra. Hon tittar ner i knäet och försöker samla sig.

Jag anstränger mig för att se helt lugn ut. Vi har inte träffats förut och om fem minuter kan det vara så att jag har hittat något som kommer att göra henne förtvivlad. Jag tänker mig att om våra roller vore ombytta skulle jag vilja ha en doktor som var stabil och som tog mig på allvar. Så vänligt som möjligt ber jag henne att klä av sig så att jag får möjlighet att undersöka noggrant.

När hon sätter sig på britsen så sätter jag mig på en pall mittemot. Systematiskt känner jag igenom lymfkörtelstationerna och börjar med de occipitala; i nacken. För flera år sedan undervisade jag läkarkandidater i undersökningsteknik och sade då till dem att det viktigaste inte var i vilken ordning man gjorde de olika undersökningarna utan att man själv alltid gjorde på samma sätt. Följer man sin egen personliga mall så missar man aldrig något, inte ens när man blir väckt mitt i natten och kroppen skriker av trötthet. Så jag börjar med lymfkörtlarna i nacken och följer sedan mitt eget system medan kvinnan väntar oroligt.

Händerna gör jobbet automatiskt. Medan jag arbetar vandrar tankarna och jag undrar hur många halsar jag känt på. Tiotusen? Nej, många fler. Hundra tusen? En miljon? Händerna följer sneda halsmuskeln, nyckelbenets övre och nedre kant, lyfter patientens ena arm så att jag ska kunna känna högt upp i armhålan. »Förlåt om jag gör dig illa«, säger jag, tyvärr också det automatiskt. Det slår mig att mina återkommande patienter måste ha hört mig säga »förlåt om jag gör dig illa« många gånger. De kanske till och med sitter och väntar. Nu närmar hon sig armhålan, nu säger hon det snart.

När jag undersökt klart säger jag »Nu ska jag be dig visa exakt var du känt svullnaden så att du och jag känner samma sak«. Patienten flyger upp med höger hand, börjar fingra nervöst över ärret som löper över halsen, klämmer och nyper i huden. »Här, liksom, precis här ovan … men jag kanske … det känns liksom kuddigt …« Jag flyttar på hennes hand och undersöker igen, jämför höger med vänster sida. När jag är färdig skjuter jag min pall bakåt och ser på henne. »Jag känner faktiskt ingenting«, säger jag. »Det känns helt normalt och du är symmetrisk så det finns ingen skillnad mellan höger och vänster.« Patienten stammar, ansiktsfärgen skiftar. »Men jag har ju känt … det sticker och bränns och jag är där med handen hela tiden och känner … och det är liksom svullet, det är så det känns.«

Jag nickar. »Jag betvivlar inte alls att du har känt något avvikande men jag är helt säker på att det inte är något farligt. När man opererade dig var man tvungen att skära av en massa små hudnerver för att komma åt tumören. I flera år efter ett sådant ingrepp kan man känna sensationer kring ärret precis som du beskriver – att det bränns eller värker eller sticker till. Känseln blir ofta förändrad i det här området så att man är litet domnad, och känner sig svullen. Ungefär som när man får tandläkarbedövning och läppen och tungan känns svullen.«

Plötsligt andas hon ut, kraftfullt, i någon slags halvskratt. »Så det finns ingenting?« »Nej«, säger jag, »ingenting konstigt. Ingenting du behöver oroa dig för«. För första gången sedan hon kom in i rummet ler vi mot varandra. Sedan får hon bråttom att klä på sig, mumlar en ursäkt att hon besvärat i onödan medan hon trilskas med knapparna. »Inte alls«, säger jag. »Bra att du kom. Det är hemskt att gå hemma och vara orolig.«

Hon tackar mig översvallande, dansar nästan ut genom dörren och lämnar den halvöppen. Jag ser hennes kappa gunga till när hon svänger om hörnet ut i väntrummet. Ut till sin väntande man.