Jag har en vän som har alla viktiga samtal med sin pappa i en bil, när han skjutsar henne någonstans. I den miljön når samtalen ett helt annat djup, säger hon, han kan till och med prata om känslor, för han vet att han inte behöver möta hennes blick. Han är lite av en tuffing, hennes far, inte van att dividera blödigheter.

Ett ögonmikroskop kan ha samma effekt som den där bilturen. Trots att jag rent bokstavligt ser patienten väldigt mycket i ögonen, möts inte våra blickar, och medan jag växlar spaltbredder och ljusstyrka med orutinerade fingertoppar kryper alla möjliga och omöjliga historier fram. 

»Förresten, jag gråter inte så mycket längre«, säger min sista patient på kandidatmottagningsveckan till mig. Det är en eftermiddag då jag kommer till undersökningsrummet fylld av självförtroende, bara för att inse att någon måste ha vridit på knappar på mikroskopet jag inte ens visste existerade. Ingenting ser ut som tidigare och jag känner mig fullkomligt vilse. Dessutom har det uppstått ett missförstånd – min patient trodde sig komma hit för en operation, inte en läkarbedömning. Och framförallt inte en läkarbedömning av en stackars kandidat, som har minst en timme på sig innan någon specialist ska komma och titta på det där ögat.

Jag vill så gärna verka som om jag kan någonting.

»Mhm«, säger jag och försöker låta professionell medan jag snurrar lite på en ratt för att se vad som händer.

»Jag blir ju ledsen och så«, fortsätter patienten, »men det kommer aldrig några tårar. Som om de tagit slut.«

»Jag kan titta om det ser torrt ut«, säger jag. (Och tänker: om jag bara kunde se något över huvud taget till att börja med.) »Ifall det skulle vara någon brist på tårar eller så. Men så är det ju knepigt med känslor. Ibland kanske man biter ihop utan att tänka på det. Fast det är förstås jobbigt om man vill få gråta ut.«

Jag ger upp, går och hämtar handledaren. Senare ska jag förstås inse att mitt fumlande och krånglande med utrustning har precis motsatt effekt jämfört med vad man tänker sig. Det blir som när en trollkarl bygger upp en spektakulär show kring sina tricks, det får allt att verka än mer mystiskt och avancerat. 

Så kommer det igen, medan jag betraktar en ögonbotten som är så vacker att jag hade kunnat bli religiös för mindre. Det där om tårarna.

»Jag tänkte på vad du sa«, säger patienten plötsligt i tystnaden som uppstår när man försöker hålla linsen alldeles stilla. Jag har glömt att jag sagt något över huvud taget. »Om att bita ihop. Jag tror jag har gjort det, väldigt mycket.«

Jag är färdig med min undersökning, men jag låtsas inte om det.

När man inte måste möta någons blick kommer berättelser fram som man inte vågat prata om annars. Ibland har man inte berättat om dem på decennier.

Kanske väljer jag fel filter, kanske fumlar jag med inställningarna, kanske darrar jag på handen när jag ska titta på en ögonbotten. Men jag har åtminstone en känsla för när kandidatmottagningen omvandlas till samtalsterapi.

Ibland är det viktigare att lyssna än att se.

Och fram kryper en historia som dröjer sig kvar. Den handlar om livet när det överraskar på värsta sätt. Om äktenskap där döden skiljer makarna åt alldeles för många år för tidigt och lämnar en av dem ensam med flera små barn. Om att vakna och inte veta hur man ska ta sig vidare och börja varje morgon med att betrakta de där barnen för att förstå att det är för deras skull man måste vidare.

Om att hålla borta alla tårar då, för att man måste vara ledsen utan att gråta.

Vi befinner oss en fyrtio år senare och har facit. Slutet är lyckligt på den där historien som min patient nog aldrig brukar få berätta för någon. Det gick bra för de där barnen, allihop.

»Det måste vara en stolthet«, säger jag in i ögonmikroskopet, för det hör jag ju på patienten att det är. »Att du fick dem att klara sig allihop och att det gick så bra.«

Sedan rullar jag bak min stol, berättar vad jag sett, säger att jag ska hämta min handledare som också ska få titta. Min handledare söker grå starr och inte berättelser, och den undersökning som tagit mig dryga timmen tar honom tre minuter. Han drar all information han har om kataraktoperationer, på en halv minut, och sedan har han rusat vidare.

Kvar är jag och en patient som möter min blick med sällsam värme.

»Tack så väldigt mycket«, säger patienten. Trycker hårt kring min hand.
Med ögon som är misstänkt blanka.