På golvet i ett av Stockholms härbärgen ligger Fredde. Han har slungats in i en dörrpost efter ett bråk om en gitarr och har väldigt ont i ryggslutet. Han kan egentligen inte komma ur britsen, med stor möda får vårt mobila team honom till röntgen. Han har en hoprasad kota i bröstryggen, en kotfraktur.

Sånt gör ont. Jag beslutar mig för att titta in på härbärget efter att vi stängt mottagningen, kanske kan jag göra något för Fredde.

Härbärget ligger i ett av Södermalms hipstertätaste områden. Blott några meter därifrån reser sig nybyggda byggnadskroppar mot himlen. Balkonger. Dyra byggnadsmaterial. Smarta walk-in closets. Köksöar och öppna planlösningar. Mosaik i badrummet om man så vill.

Fredde ligger där, alldeles intill på härbärget med sin onda rygg. Han har levt på gatan i drogens skugga i många år nu. Han brukar inte klaga i onödan. Jag har mött honom många gånger tidigare. Han blir mindre och mindre. Just fyllda 68. 

Rikedomarna ska »sippra« ner ovanifrån lär Björn Wahlroos, Nordeas ordförande, lära ut i sin nya bok. »Sippringsteorin« är de superrikas svar på den franske ekonomen Thomas Pikettys teorier om den groteskt ojämna fördelningen av välståndet i vår tid. De superrika är i själva verket en förutsättning för att lyckan ska strömma nedåt och nå de mest utsatta. Alltså Fredde.

Fredde verkar dock inte medveten om detta. Under alla omständigheter har han inte ett öre på fickan. Däremot har han sin gitarr. Då jag kommer in på härbärget har han mirakulöst släpat sig upp från sitt sjukläger (kanske med hjälp av lite amfetamin) och konserterar i rökrummet. Han har en improviserad session för trogen publik. Några 60-talslåtar, lite Jimi Hendrix, några covers av senare datum.

Jag stannar på tröskeln. Min läkarkunskap behövs inte här. Inga mediciner. Något slags märklig, urstark urkraft finns här bland de som varken läst Wahlroos eller Piketty. En kraft som förmår människor inte bara att stå ut, utan även att leva värdigt under de mest vidriga omständigheter. 

Jag tror inte på den kraft som »sipprar« ned uppifrån. Jag tror på den styrka som väller fram underifrån. Den finns här. Den är tydlig. En kraft som gör att man orkar överleva kroniska sjukdomar och droger, och ger en kraft att bära allt man äger i en sliten bag.

Och att trots allt orka riva av några låtar i rökrummet på de fattigas härbärge.

(Fredde heter egentligen något annat.)