En duktig kirurg har en plan, har min handledare talat om för mig. »Oavsett om det handlar om en stor lambå eller en liten excision. Tänk i förväg, bestäm dig för vad du ska göra och i vilken ordning, och så håller du dig till planen.«
Det är min första vecka med egen mottagning på nya kliniken, och hittills går det inte lysande. Min allra första mottagningsdag är lika fullbokad som specialisternas, och med patienter med nästan lika knepiga tillstånd. Jag gör så gott jag kan, men under bedömningen av diverse avancerade hudcancerfall hos svårt sjuka patienter och trevandet genom administrativa rutiner som jag stöter på för första gången går tjugo minuter per patient rysligt fort, och jag hamnar obönhörligen efter. Jag avslutar förmiddagens sista patient i lagom tid – lagom till att eftermiddagens första patient har anlänt.
Dagen därpå är det dags för pol-op; mindre kirurgiska ingrepp, oftast excision av hudförändringar, som kan utföras i lokalbedövning på mottagningen. Jag går rakryggad och med bestämda steg in på mottagningen på morgonen. Nu är det dags för revansch. I förväg har jag läst på om varje patient, och är väl förberedd exakt på vad jag ska göra. Min handledares ord ringer i mina öron.
– Du får inte bli sen på pol-op, rådde han mig. Om du blir sen på pol-op blir du inte populär på mottagningen.
Den här underläkaren ska banne mig inte bli sen på pol-op. Patienten ska upp på britsen, hudförändringen ska bort, såret ska sys, och sedan: nästa!
De första patienterna går bra, trots att hjärtat bankar. Jag gör det här på egen hand för första gången. Tänk om jag glömmer att palpera lymfkörtelstationerna? Kommer jag att mäta ut rätt marginaler, hitta planet mellan underhudsfett och muskelfascia? Som alltid när jag är stressad eller nervös försöker jag organisera tankarna genom att fokusera på min plan. Tvätta, mäta, rita, lokalbedövning, excision – rakt ner, inte vinkla – blodstillning, sy ihop. Upprepa. Jag håller mig till planen. Andas in och andas ut.
Att alltid tänka flera steg framåt är sedan länge ett av mina mantran, och något jag försöker inympa i alla läkarkandidater som kommer i min väg. Jag beställer inte en d-dimer om jag inte är villig att följa upp ett förhöjt värde med lämplig röntgenundersökning. Jag tar inte en sårodling om jag inte har en plan för hur jag ska tolka det ofrånkomliga »växt av stafylobacteriokockus humbugdensis – koloniserande flora?«. Jag bakar inte en hel plåt med kakor om jag inte har en plan för vem jag tänker bjuda på fika. För om jag inte har en plan så äter jag upp dem själv, och så blir jag illamående, min kondition blir sämre, och min personliga tränare blir ledsen, och så kan vi ju inte ha det. Och, åter till kirurgin, jag öppnar inga sår som jag inte har en plan för hur jag tänker försluta.
Dagens sista patient kan vi ta in på rummet fem minuter före hans utsatta tid. Jag ser redan fram emot att sticka in huvudet på min handledares expedition och triumferande säga: »gissa vem som avslutade sin pol-op i förväg?«
Men vid min undersökning av patienten stöter jag på patrull. Hudförändringen på kinden har vuxit sig större än vad som beskrevs i remissen, och när jag ritar ut min planerade excision inser jag att jag inte kommer att få ihop såret. Dessutom tycks förändringen sitta fast mot underlaget på något sätt, den känns hård och är inte särskilt lättruckad. Jag klämmer ihop huden i olika riktningar, drar så mycket jag vågar, men inser att det inte kommer att gå. Vad göra? Lägga ett fullhudstransplantat? Göra en lambå? Det ingår inte i planen. Det kommer att ta tid. Klockan går. Bara att krypa till korset och ringa bakjouren:
– Hej, jag har en hudförändring på pol-op som jag inte är säker på att jag kommer kunna ta bort här, kan du komma och titta?
Bakjouren är snabbt på plats, presenterar sig för patienten, böjer sig fram och börjar undersöka. Fingrar runt förändringen, och tar sedan tag i huden ovanför och drar den fram och tillbaka. Rätar på ryggen igen.
– Du har helt rätt, säger han till mig. Den har vuxit in mot parotiskörteln.
– Öh… hm? mumlar jag. Parotiskörteln. Den, ja.
– Den här förändringen kan vi absolut inte ta bort här, säger han till både mig och patienten, och medan jag försöker samla ihop mina tankar känner han på förändringen igen.
– Och dessutom skulle inte såret gå att få ihop ändå, säger han. Det var helt rätt att avstyra detta. Beställ en MR, gör en inskrivningsanteckning och anmäl för operation inom de närmaste veckorna, säger bakjouren innan han seglar ut igen.
Ibland blir det rätt även när det blir fel. Att förändringen växte in i just parotiskörteln hade jag inte förstått vid min undersökning, men att jag tänkte framåt fick mig ändå att avbryta ett ingrepp som annars med stor säkerhet hade blivit komplicerat, blodigt, och dåligt genomfört. Ett poäng till planen, ett halvt poäng till mig.
Gissa vem som, trots allt, avslutade sin första pol-op-mottagning i tid?
Ledtråd: Det är samma person som nyligen bjöd hela kliniken på kakor.
