En vanlig dag på vårdcentralen.

Sköterskan i hemtjänsten har bokat in en äldre herre som under det senaste dygnet har klagat på nedsatt kraft i höger arm och ben och känselstörning i ansiktet. Han är 91 år gammal, lätt dement och sitter mest i rullstol, men kan gå och bor fortfarande i sitt hem med en åldrad hustru.

Vid en hastig genomgång av vårdcentralens journal ses att 91-åringen under många år har haft många kontakter och kontrollerats för diabetes typ 2, hjärtsvikt och angina pectoris. Han har dessutom varit undersökt för yrsel, tarmbesvär och nedsatt syn, förutom andra enkla åkommor. Vid ett tillfälle nämns att han har varit inlagd med TIA och som följd av detta medicinerats med Clopidogrel och statin. Inga direkta upplysningar finns om röntgenundersökningar.

Sedan flera år tillbaka (från år 2000) har man i Region Skåne via en länk direkt tillgång till alla tidigare röntgenundersökningar i hela regionen.

Det konstateras att patienten senast under 2014 har fått en DT hjärna utförd som visat en äldre infarkt och åldersförändringar. Men går man längre tillbaka i raden av undersökningar förvånas man allt mer. Sedan 2001 har patienten genomgått inte mindre än 16 DT hjärna, fyra ultraljudsundersökningar av carotiskärlen, tre angiografier av carotis (förutom MR hjärna och MR angio samt 18 andra röntgen och CT av olika kroppsdelar).

Samtliga DT hjärna- och carotisundersökningar är beställda och utförda i samband med att patienten inkommit akut på grund av yrsel eller svimning, och ofta beskrivit upplevd kraftnedsättning.

Redan 2002 beskrivs ischemiska förändringar och under 2006 dessutom en äldre infarkt. År 2008 finns vid carotis angio total occlusion av vänstra carotis, och man har då beslutat att kärlkirurgi inte är aktuellt.

Det är begripligt att det är svårt och tidskrävande att på en belastad akutmottagning orientera sig i en mycket lång medicinjournal, och att det är enklare att »avsluta« patienten med »intet aktuellt finns på en ny DT hjärna«. Det diagnostiska värdet med en undersökning måste dock givetvis alltid vägas mot den icke helt obetydliga strålbelastning som man tillför patienten.

När medicinjouren inte har varit uppmärksam på antalet tidigare undersökningar, vore denna sannolikt tacksam om undersökande röntgenkollega som har tillgång till handlingarna hade ifrågasatt rimligheten i fortsatt röntgenbestrålning.

Tilläggas kan att patienten, som förvisso hade lätt nedsatt kraft i höger sida men för övrigt kunde röra armar och ben, utan problem kunde återvända nöjd till hemmet med instruktion till hemtjänstpersonalen om hjälp med lämpliga övningar.