Jag var blind, men nu kan jag se. Inte helt blind, och min synskärpa är fortfarande begränsad. Men jag har börjat kunna se. Där jag tidigare misstänkte, förmodade, anade ibland på gränsen till att veta, kan jag nu se efter. Ofta har jag hört patienter berätta om hur läkaren har lyssnat noggrant på deras hjärta och sedan sagt att allt låter bra. Patienterna har tolkat det som att deras hjärtan låter friska och att de därmed även är friska. I alla fall i den stunden då läkaren lagt sitt ikoniska stetoskop mot bröstet och bett patienten hålla andan. Det finns något magiskt i ögonblicket, själva sinnebilden av läkaren, koncentrerad, närvarande och nära sin patient som barbröstad väntar andäktigt på domen. »Låter det bra?« Som före detta öronbarn har jag alltid haft lite svag hörsel och visst hör jag blåsljudet när den förkalkade klaffen får hela bröstkorgen att vibrera. Men det är väldigt mycket jag inte hör. Och fram tills nu har jag alltså inte heller kunnat se.

På en kurs i akut ultraljud, tack vare ett sällskap av kvinnor och män i japanska morgonrockar, har synen kommit. Musklerna har spänts, bildligt och ordagrant. SonoSweden har bjudit in ultraljudsvärldens stjärnor och namn efter namn presenteras till tung hip-hopmusik och ackompanjerande bildspel. Flera av de stora namnen åker med ett eget entourage av adepter som i sin tur undervisar. Det är inte en stund för de ödmjuka eller för de blygsamma. Det är sektlikt och påminner om ett IT-konvent, en spelmässa, eller en rockkoncert. Konferenciern har svällande överarmar, en mustasch som kamrat Stalin skulle avundas och rör sig lika ledigt i sportlinne som i läkarrock över den stora scenen. Ljuset i taket blinkar plötslig till. Reservkraftverket som har hämtats in orkar inte riktigt med att driva de trettiotal ultraljudsapparater som står uppställda i en vid båge i konferenssalen. Det är en mäktig början.

Och det är som om en superkraft har kommit till min hand. Jag kan numera, naturligtvis med hjälp av en maskin se genom huden och in i kroppen. Se hur venen får en liten krökning, och vrider sig några grader mot mitten. Tillräckligt mycket för att nålen skulle glida ut om jag bara känt. För med fingertopparna kan jag ana var den finns.  Patienten är sönderstucken av tidigare försök. Men nu ser jag den och att sätta in en infart i den blir lätt. Det känns nästan som att fuska.  På mannen som kommer in med flanksmärtor ser jag den förstorade njuren; hur den spänner upp sig som en ballong. Ser hur hjärtat pumpar tomt och törstar. Fortfarande är min syn inte fullgod, det är som att se saker i periferin. Men igen, när jag tidigare kunde anat att det var njuren som orsakade smärtan så ser jag det nu på skärmen framför mig. Och inte bara det att jag ser det; patienten kan se, sjuksköterskan som assisterar och AT-läkaren jag undervisar.  Om jag är osäker, vilket allt som oftast händer, sparar jag bilderna och visar dem för en kollega.

Den nya kraften för dock med sig en oro: det blir så tydligt hur nära strukturer ligger varandra. Strukturer som jag tidigare sökt, eller undvikit. Vid intercostalblockad är avståndet från den eftersökta nerven till den förbjudna pleuran bara några millimeter. Samma för venen som löper under nyckelbenet och under många år var mitt förstahandsval vid akuta situationer, hur många gånger måste inte den långa nålen smekt lungsäcken när jag tidigare stuckit i blindo?

Patientmötet har också förändrats, öppnats upp. Tidigare var det läkaren som ensam hörde, tolkade och därefter förmedlade. Nu blir patienten delaktig och kan själv på skärmen se vad som händer inne i kroppen. Hon kan tydligt se hur nerven ligger tätt mot blodkärlet och hur de gungar i takt i skapelsens skönhet och variation.  Det är inte så lite magiskt.