Vi har hängt ihop ett tag nu – läkaryrket och jag. Inte fyrtio fyllda ännu och ändå tjugo år i branschen. Vi känner varandra ganska väl, har växt upp tillsammans. 

I början – för länge sen – ville jag bli läkare. Drömmen besannades. »Jag är läkare«, sa jag stolt eller åtminstone »I am a doctor«, som man säger i England där jag gick utbildningen. Och där har vi det. Märkte ni? En liten men väsentlig skillnad i språkbruk. På svenska blir man läkare, på engelska blir man en läkare (av många). På svenska blir personen och yrket gifta i semantiken. Intressant, för rätt som det var fanns det en period, kring AT, då jag nästan var sammansmält med konceptet att jag var läkare. Jag kände mig som läkare då jag fick patienternas förtroende och tunga saker sades vid sjukhussängen. Jag kände mig som läkare då den där fyraåringen avled på akuten i England, drunknad i badkaret då mamman talade i telefon. Efter det var det svårt att inte vara läkare. Jag hade varit med om saker – var ingen oskyldig novis längre. Ung och ensam kände jag mig tyngd av läkaryrket. Jag var läkare jämt: då jag storhandlade, då jag satt framför teven om kvällarna och då jag åkte på semester. Identifikationen var ett slags sköld. Läkare var på ett visst sätt. Den smärta och sorg de konfronterades med verkade göra lite mindre ont för dem än för andra. Jag ville ta skydd bakom läkarmuren, för nu i skarpt läge ville jag faktiskt inte ha mer smärta och sorg. 

Jag mognade, växte in i läkarrollen, och när jag så småningom flyttade till Sverige hade ekvationen Joanna + läkare = läkare, redan börjat skava. Varmare i kläderna kändes det konstigt att påstå: »Jag är läkare«. Enligt denna beräkning var Joanna lika med noll, och det kunde inte stämma. 

Jag och jobbet var dock sammansvetsade ett tag till men sedan gjorde Joanna revolt. Det började bli mer uppenbart att den klassiska läkarrollen inte passade mig. Vi grälade. Ett tag trodde jag mig ha fått nog av läkaryrket, och vi var på väg att skiljas åt. Dagdrömmar om alternativa karriärer florerade. Läkarrocken kändes trång. I ett vägskäl insåg jag att det var en annan sorts läkare jag ville vara och bytte specialitet.

Tiden har gått och nu börjar jag bli hyfsat erfaren. Flera av mina kolleger har i vardagligt tal börjat säga om sitt yrke att de jobbar som läkare. Distansen till jobbet har ökat. Arbetet är fortfarande fascinerande, spännande, krävande, angeläget. Det gör fortfarande ont, som i vintras när ett friskt barn dog hemma av influensa, och det visar sig att man som läkare berörs av sådant på precis samma sätt som alla andra. Men i dag känner man sig ändå mindre uppslukad av tanken på att vara läkare. Skönt. Annat händer här i livet, det är fullt upp med barn, elräkningar, nya bekanta och gamla vänner som man knappt hinner prata med. Jag tänker inte så mycket på läkarrollen längre – det är något som rullar på. Jag och mitt läkarliv har blivit som ett gammalt kärlekspar: förenade men med särskilda identiteter. Vi respekterar varandra. Vi har tydligare gränser nuförtiden, dr Ahlkvist och jag.