Jag heter Mariko Yoshinaga Galvér, är ST-läkare i allmänmedicin och jobbar på vårdcentral i Uppsala. Jag kom hit för tolv år sen från Japan, där jag är utbildad.

Jag har aldrig skrivit tidigare, men nu är jag tvungen att berätta om någonting speciellt som inträffade i går.

I går fick jag en patient, ett ensamkommande flyktingbarn.

Det står i remissen att hon är trött, och att tid är bokad med telefontolk i 45 minuter.

Jag ser i journalerna att barnet har genomgått alla tänkbara hemska saker i sitt hemland.

Jag kände på mig att mötet kunde bli utmanande så jag hämtade henne i väntrummet med något långsamma steg.

Flickan väntade ensam och såg lite spänd ut. Hon pratade svenska så vi hoppade över telefontolken.

Hon berättade tyst och lugnt, jag var tagen och nästan chockad över att hon var så lugn.

Jag undersökte henne. Jag såg olika ärr på den lilla kroppen.

För första gången i mitt liv tänkte jag på Gud, mitt i jobbet.

Jag är inte religiös, kommer från ett buddhistiskt land och har gift mig i svenska kyrkan.

Men för första gången tänkte jag på Gud och bad Honom: Snälla, hjälp henne.

Och då kunde jag höra en sång som barn sjöng tyst och lugnt. 

Vi tittade på varandra, min patient och jag, bekräftade att jag inte bara hallucinerade.

Vi gick ut från rummet.

Då såg vi många vackra barn med vita kläder och ljus i händerna – jovisst, i dag var det ju luciatåg.

De såg ut exakt som änglar i mörkret.

Alla i personalen var glada och lyssnade på låtarna.

Sjuksköterskan hämtade stolen så att en mamma med babyn i famnen kunde sitta och lyssna.

Änglarna gav oss vackra, så vackra leenden.

Jag är övertygad om att den här flickan blir lycklig här.  

Sånt här händer inte i Japan, kanske inte i något annat land heller.

Hon kommer att bli lycklig här i Sverige.

Jag cyklade hem.

Och började gråta när jag tänkte på dagens Lucia.

Du vet, Gud, att jag också är en som blivit lycklig här, i Sverige.

God Jul!