»Vi är vana vid anhöriga som är läkare«, säger barnläkaren som är ansvarig för min son. 

»Det är bara läkare som inte är vana vid att vara anhöriga.«

Min son har en morotsbit långt ned i luftvägarna och i dag ska de bronkoskopera ut den. Alla frågar hela tiden hur jag mår, fast det inte är jag som är sjuk. Jag har just försökt förklara att de inte behöver fråga mig. Så länge jag förstår allting kommer jag att känna mig trygg. Så länge det här kan vara ett patientfall jag kan lära mig någonting av kan jag falla tillbaka på det. Begrava mig i nyfikenheten som dämpar all oro.

»Just nu behöver du bara vara en mamma«, säger barnläkaren. 

»Resten sköter vi.«

I smyg fortsätter jag att studera allt som händer som om jag vore en kandidat och inte en mamma. Det är jag som hittade biljudet i den här gossens andningsljud, för att jag kom på tanken att lyssna när han hostade så mycket efter att ha gnagt på sin morot. Det är jag som har följt honom genom midnattsröntgen och narkosbedömning. Det är min patient. Det är bara det att jag råkar älska honom, också.

För det är såhär: självklart är jag min sons mamma. Det är jag alla dygnets timmar. Men jag förstår inte hur jag ska klara av att bara vara hans mamma och inte också få vara läkare. Om jag ska vara utlämnad åt alla de andra är jag maktlös. Har jag kunskap har jag makt – eller åtminstone känslan av den.

Oro gör ont. Nyfikenhet lindrar den smärtan.

Bara någon månad senare blir det min tur att vara patient. En synnerligen okomplicerad graviditet har plötsligt blivit komplicerad och det blir en igångsättning som slutar med ett akut kejsarsnitt. Det händer ju mig, det är ju min kropp, men allra mest känns det som att det är min patient. Det är jag som har diagnostiserat mig själv, jag som bett om rätt prov, föreslagit igångsättningsmetod, konstaterat att CTG-kurvan är patologisk. Det fanns förstås en massa läkare runtomkring men hade det varit min patient på riktigt hade jag inte gjort fel.

Under vårdtiden efteråt får jag gång på gång frågan hur det känns. Med tanke på hur långt från en okomplicerad förlossning det blev. Varje gång svarar jag, utan tvekan, att jag är nöjd.

Trots allt var det ett perfekt handlagt fall!

Det är märkligt att vara läkare och att vara sjuk. Jag tror inte att det är möjligt att känna sig som en vanlig patient. Man har redan stått på den andra sidan så många gånger – det är svårt att släppa känslan av att det är där man egentligen hör hemma. Jag vet fortfarande inte hur man bäst hanterar sin egen sjuklighet när man är van att hjälpa andra. Men jag tror inte att man måste släppa hela sin yrkesroll. Jag vet inte ens om det går.

Det jag vet är att även den som brukar bota kommer att drabbas av sjukdom förr eller senare, det är ett ovedersägligt faktum.

Och när det händer mig vill jag åtminstone få lära mig något av det.