När Laquan McDonald sköts till döds av en polis i Chicago fanns flera vittnen. Att den unge mannen rusat mot polismannen Jason Van Dyke med en kniv i handen och att denne sett sig tvungen att skjuta honom med ett skott i bröstet ifrågasattes därför inte. Men det kom snart ett anonymt tips till åklagaren, och när obduktionsrapporten gjordes offentlig visade det sig att den unge mannen träffats av sexton skott, inte ett. Videokameran som finns i samtliga polisbilar i Chicago visar förvisso att den avlidne mannen håller i en kniv, men han är på väg bort från Van Dyke och utgör inget omedelbart hot. Polismannen fortsätter skjuta långt efter det att den unge mannen fallit till marken och slutar inte förrän han tömt hela sitt magasin. Det är en avrättning, inte ett polisingripande som syns på övervakningsfilmen. Men av kollegialitet, eller vad man bör kalla det för, valde alltså åtta poliser att bokstavligen titta åt ett annat håll.

Jag tar upp ovanstående berättelse som exempel på kollegialitetens fara. I begreppet kollegium finns det en inneslutning, att vi som grupp på något sätt måste hålla ihop och skyddas. Intrikata frågor uppstår: mot vem ska vi skyddas? Från vilka ska vi isolera oss? Allmänheten i polisernas fall och patienterna i läkarnas? 

Jag blev nyligen kallad för okollegial i en kommentar till en krönika där jag, naturligtvis utan att namnge någon, gav ett exempel på en kollega som jag tyckte hade burit sig illa åt. Att offentligt nämna att det finns doktorer som missköter sig var okollegialt, var det flera som tyckte. »Tonen« var inte rätt. Att det finns dåliga doktorer, på samma sätt som det finns dåliga poliser, lärare och sophämtare, tycks vara svårt att medge. Och om det, mot förmodan, skulle vara så att det finns dåliga doktorer så ska vi absolut inte diskutera det utanför »kollegiet«. Vi håller väl ihop? Och frågeställningen är egentligen felaktig, för nog handlar det generellt sett inte om bra eller dåliga doktorer, utan om bra eller dåliga insatser. För även bra doktorer har dåliga dagar med huvudvärk och gör ibland dåliga insatser.

Läkare i Sverige åtnjuter stort förtroende. I få and­ra länder är tilltron till offentliga institutioner hög­re. Och det med rätta. Svensk sjukvård håller hög och, framför allt, jämn nivå. Den bästa vården är principiellt tillgänglig för alla medborgare och den patient som råkar ut för något allvarligt kommer att vårdas i samma operationssalar och på samma avdelning, oavsett om hen är utförsäkrad eller utrikesminister.

Vi ska vara stolta över tilltron till läkare och till sjukvården i allmänhet. Det är bra. Inte bara för att det är trevligt att våra patienter litar på oss, utan för att det motsatta, där läkare och patienter tvivlar och ifrågasätter, leder till en betydligt sämre vård. Det är också ett förtroende som förpliktigar. Om lojaliteter måste ställas mot varandra är valet mellan patienten som riskerar avsevärt och en läkare som riskerar en stukad hybris inte svårt. En sådan kollegialitet klarar jag mig utan.

Macchiariniskandalen på Karolinska kan lära oss mycket, och en hel del har redan sagts och skrivits. Men vi måste våga tillåta oss »fel ton« vid avsteg. Vi får inte sluta oss, utan måste erkänna våra brister och tillkortakommanden och inte vända bort blicken när vi ser andras. Den som begår fel, medvetet eller omedvetet, ska inte kunna räkna med att »skyddas« av ett kollegium. Priset för detta är alltför högt.