Jag har jobbat en månad som underläkare på en vårdcentral, mitt första jobb efter examen, och jag har en helt vanlig måndag framför mig. En hudförändring och en snarkning. En buksmärta och en migrän. Och så en »knöl i bröstet«. På en 90-årig dam. Vi kan kalla henne Siri.

Jag pratar med en kollega redan innan jag ska träffa henne. Ska hon verkligen utredas? Jag vill inte dra igång en utredning som slutar i en aggressiv och kanske dödlig behandling.

Jag hade inte behövt oroa mig. Siri har redan tänkt ut vad hon vill göra, och hon är orolig så att det räcker för oss båda. »Jag vill inte tappa håret och bli illamående«, säger hon bestämt och drar den blå koftan hårdare om sig. »Jag ska väl dö snart ändå. Jag vill bara veta vad det är.«

Jag palperar, och mitt hjärta sjunker. Den är stor som en valnöt och nästan lika hård. Skarpa kanter, nästan lite vassa.

Jag gör det jag ska. Siri får en tid till mammografin om två dagar. Vi pratar och jag försöker trösta henne när hon gråter. Jag försöker få henne att se ett hopp ändå. Just nu hopp om att det kanske ändå inte är cancer; senare hopp om att inte bli sjuk av den.

Hon berättar om hur hennes liv ser ut. Hennes man är 95 och skröpligare än vad hon är. De vaknar, äter, sover, äter, fikar, äter, tv, sover. De kan inte gå ut. De får mat en gång i veckan av hemtjänsten. De har knappt energi att göra det mest basala i hemmet. Närmaste anhörig bor långt bort och har fullt upp med sitt eget liv. »Har du någon som kan följa med dig till mammografin och kirurgmottagningen?« Nej. Ingen. 

»Jag målade min sista tavla i februari«, säger Siri med tårar i ögonen. »Nu orkar jag inte måla längre. Min man, han vill dö. Det har han velat länge. Men han vill inte lämna mig ensam. Och jag, jag vill leva, men inte om jag ska ha ont och dö ovärdigt.« Hon tittar mig direkt i ögonen, hon darrar till, och sen bara kommer det. »Finns det ingenting som du kan ge oss som gör att vi bara kan få somna in tillsammans … Och inte vakna? Jag läste om det i en tidning, hur läkare gör när de inte vill leva längre … Vi vill bara dö, tillsammans, utan att ha ont. Kan du inte göra något?«

Jag vet inte vad jag ska säga.

»Det är tyvärr inte lagligt«, säger jag i desperation.

»Åh, det är inget problem, jag skulle inte berätta för någon annan än min dotter«, säger hon och lyser upp. »Finns det något du kan ge oss?«

Hennes ögon är blanka och blicken borrar sig rakt in i mig. Hon väntar på mitt svar. Jag känner hur tystnaden växer mellan oss. Jag kan inte köpa mig mer tid. Hinner inte gå och fråga en kollega. Ingen av mina normala strategier för att hantera svåra frågor fungerar just nu. Hon väntar på mitt svar.

Hon sitter framför mig och vill ha min hjälp att dö. Det värsta är att jag förstår henne. Och nu sitter Siri framför mig och väntar på mitt svar.

Till slut upprepar jag det jag sa förut. »Det är inte lagligt. Jag är ledsen.« 

Vi pratar lite mer. Jag lyssnar. Jag bekräftar. Jag normaliserar. Jag tröstar. Hon går därifrån, och säger i dörren: »Nu känns det lite bättre.«

Det känns inte bättre för mig. Hennes fråga förföljer mig. Jag pratar om det med kolleger och vänner. Jag vaknar på natten och tänker på det. Framåt småtimmarna skriver jag den här texten. Jag är inte färdig med vårt möte.

En kollega säger: »Hon behövde bara bli tröstad, och veta att det inte går.«

En kollega säger: »Vi jobbar med livet. Inte döden.«

Jag undrar om de har rätt.